Tar upp en fråga som berörts lite grand i ett par andra trådar: finns det ett etnocentriskt, västerländskt tänkande eller förhållningssätt inom musei- och kulturarvssektorn, speciellt vad gäller vem som får jobb där?
Har lagt märke till att folk som kommer från något grannland har lätt att få jobb (i alla fall nästan lika lätt som svenskar). Särskilt om man är dansk, då kan man bli museichef eller professor e dyl. Även folk från England eller USA kan alltid få något. Men kommer man t ex från Afrika eller Asien så kan man vara professor med 20 års arbetslivserfarenhet och inte ens få det enklaste guidejobb (har själv sett exempel på detta).
Dessutom, kommer du från Afrika eller Asien så har du t o m svårt att få jobb på museer och liknande som har just dessa områden som specialinriktning. Ofta tycks man föredra att anställa en svensk (eller åtminstone nordisk, västerländsk) ”kännare” av dessa områden än någon som verkligen kommer därifrån (och dessutom har de rätta akademiska och yrkesmässiga meriterna).
Samma tycks ju för övrigt gälla för media. När Afrika och Asien kommer på tal så intervjuar man svenska kännare men bjuder inte in kvalificerade akademiker som har sina rötter i dessa områden. En svensk kännare av ett visst utomeuropeiskt land vet tydligen bättre vad som försiggår där än någon som bott i landet i fråga större delen av sitt liv och dessutom arbetat och forskat där.