I gårkväll var jag och såg Indiana Jones IV i en halvfull salong som dock sjöd av viss premiäryra. Jag blev inte besviken, men inte heller glatt överraskad; m.a.o. det var ungefär som jag trodde att det skulle vara. Rätt rejäl Indiana Jones med mycket jakter, humor och en del nostalgiska återblickar. Naturligtvis fanns en hel del fånigheter som jag tycker drar ner helhetsintrycket, då menar jag inte inslaget av utomjordingar, som jag snarare tycker passar ganska väl in i 50-talsstämningen, utan t.ex. de bisarra och känslomässiga relationerna som är ett tema i filmen. Inte för att jag förväntar mig mycket av detta i sammanhanget, men jag tyckte ändå detta var något som man skildrat helt ok i trean där Indy brottades med relationen till sin tidigare frånvarande pappa på ett sätt som ändå kändes rimligt. Den far-son-relation som skildras i den här filmen känns däremot helt obegriplig, för att inte tala om den återuppblommande kärleksrelationen. Det räcker med en komplimang för att få fröken Rawenwood på fall, va faan tänker jag, jag minns henne som mycket ballare än så. Annars är det rätt uppfriskande att Marion åldrats på ett normalt sätt.
På det hela taget tycker jag också att den första delen av filmen känns friskast, d.v.s. så länge man befinner sig i USA. Nazisterna är utbytta mot sovjeter, vilket funkar på ytan (de beter sig som Indiana Jones-skurkar ska), men inte riktigt förmår leva upp till den hyperondska som jag tycker behövs för att motivera Indys träiga noshörningsbrutalitet. Jag uppskattar också att man ansträngt sig för att fånga tidsandan 1957 i mode, miljöer, politik och handling, på en kvart hinner vi med atombombsprov, knutteslaggsmål, och McCaryistiskt paranoida FIB-agenter. Utan att avslöja mer är jag också förtjust i sovjeternas ondskefulla målsättning av samma skäl.
Andra halvan är svagare, mycket beroende på det tidvis alltför högt uppskruvade tempot och ivern att klämma in effekter. (Dock är jag rätt förtjust i de mekaniskt förvandlande portalerna i pyramiderna.) När jag först hörde om att det skulle utspela sig i Sydamerika så blev jag mycket hoppfull för jag trodde att de skulle lyckas klämma in nazister här med. Det hade varit passande med någon gammal ärkefiende som bedrev ockultism i Amazonas och drömde om att återuppväcka führern, och återta makten.
Egentligen kan filmen bara kallas ”bra” för att Indiana Jones är ett bra koncept i sig. Genom att man lyckas bevara grundstäömningen så tycker jag ändå man klarar sig med godkänt.
Jag ger filmen 3 makroprover av fem möjliga och rankar den som trea, efter 1:an och 3:an.
Omröstning