Da tankte jag gora ett inlagg angaende metalldetektering i arkeologin och beratt lite hur vi gor i Skottland: Vi ar cirka 30 fast heltidsanstallda, fordelade cirka 70/20 mellan Project Officers (mostv. Projektledare) och Project Supervisors (motsv. Gravledare) och ager totalt tre detektorer (kommer ej ihag market) samt tva mindre handdetektorer. Samtlig personal ar utbildad pa alla detektortyper. Nar dessa anvands ar, precis som papekat har, upp till projektledaren (eller gravningsledaren om det ar denne som skoter projektet) med ett undantag: Alla typer av romerska anlaggningar. Detta ar erfarenhetsbaserat och vi soker idag regelmassigt av alla romerska anlaggningar sa fort matjorden har tagits bort.
Vi anvander ocksa metalldetektor betydligt mer an vad man gor i sverige har jag markt. Detta hanger givetvis ihop med lagstiftningar, men jag maste saga att som ett komplement till vara viktigaste verktyg huvud, ogon och skarslev och for att gora prioriteringar (jag menar da givetvis inte att prioriteringarna skall vara helt baserade pa metalldetektorutslagen...) har jag funnit metalldetektorn mycket anvandbar. Jag tror att nyckeln till "good practice" nar det galler detektering ligger i det som har sagts tidigare: Utbildning, genomtankt och konsekvent. Jag anser att man inte skall vara radd for att anvanda metalldetektor. Jag vet att manga kanner sig lite oseriosa och som skattletare nar dom gar runt och letar "godbitar" pa utgravningsplatser, forundersokningar och schaktovervakningar. For egen del sa kan jag bara saga att om jag skall ut och grava eller driva en utgravningsplats sa foljer metalldetektor med i ungefar 7 fall av 10.
Egentligen handlar metalldetektorns vara eller inte vara om precis som alla annan teknologi och elektronisk utrustning (totalstationer, faltdatorer, distos, GPS, 3D- scanners, och allt annat skoj som man kan pilla pa) inom arkeologin: Teknologin finns, varfor inte uttnyttja den som ett vardefullt komplement till vara "traditionella" metoder och verktyg?