Hej,
Vet att jag inte svarade på dina frågor, men kände mig påkallad att kasta in denna brasklapp för läsarnas räkning innan diskussionen satte igång. Efter dundermissen i Norge där någon inkompetent veteskapsjournalist rapporterade fynd av inka-ättlingar i norska gravar, efter att en osteolog lite för hastigt använt uttrycket utan att förklara det, tar jag inget för givet.
Mig veterligen håller ingen osteolog på med detta specifikt i Skandinavien - men jag kan ha missat någon i Norge eller Finland. Om ett gravmaterial är osteologiskt undersökt rapporteras alla fall av inka-ben och dylikt i rapporten. Av förklarliga skäl är det numera känsligt att sitta och analysera samiska kranier.
Några litteraturtips:
Hanihara, T & H. Ishida (2001) Os incae: variation in frequency in major human population groups. Journal of Anatomy 198 (2) , 137–152
Hauser, G & G F De Stefano 1989: Epigenetic Variants of the Human Skull. Stuttgart
Sjövold, T. 1984: A report on the hereditability of some cranial measurements and non-metric traits. In: vanVark, G. N. & W. W. Howells (Eds.). Multivariate Statistics in Physical Anthropology. pp 223-246
Lane, R A & A J Sublett 1972. Osteology and social organization: Residence patterns. American Antiquity 37: 186-201
Jag vill bara upprepa: Detta särdrag fungerar bara för att göra en inom-gruppslig studie - det har ingen relevans mellan grupper. Inkaben förekommer i alla världsdelar hos alla möjliga folk. Frekvensen varierar inom grupperna, men detta är beroende på giftemålstraditioner som kan förändras över tid. Under några århundranden kan därför särdraget vara vanligt (mycket internt gifte), för att sedan bli mer ovanligt, för att återigen bli vanligare. Man kan alltså möjligen använda det som ett mycket grovt kriterium för grad av endogami/exogami, men inte för något annat.
