Vi måste hålla isär det som skett i historisk tid och det som sker nu. Visst har Sverige, främst under 1600-talet, plundrat och hemfört omfattande kulturskatter. Men, vilket många glömmer, detta krigsgods är reglerat i de freder som slutits i nära anslutning till stölderna. Hur mycket jag än i vår tids anda vill motsätta mig dåtida krigsplundring kan jag inte sätta mig emot de dåtida fredsförhandlarnas beslut. En del av de konstskatter som stals i Danmark har dessutom blivit ovärderliga, fasta kulturobjekt i Sverige. Ta t.ex. den magnifika bronsfontänen till Kronborgs slott vars figurer numera pryder Drottningholm. Däremot är det min orubbliga uppfattning att vi, med modern syn, borde kunna ge tillbaka, eller ”långtidsdeponera”, sådana föremål som fortfarande kan fylla en viktig funktion i ”hemlandet” och som inte har någon större funktion i Sverige. De fantastiska gobelängerna, tillverkade för det på 1570-talet nyuppförda Kronborgs slott i Helsingör, är sådana. Dessa ligger nedpackade i magasin i Stockholm. Varför? Här borde vi som kulturnation föregå med gått exempel genom långtidsdeponering.
Men vi har inget krav att göra det enligt de tre freder som slöts mellan Sverige och Danmark åren 1658-1680.
Vad det gäller det marina kulturarvet finns faktiskt ett lagskydd sedan länge i Sverige. Att myndigheterna sedan i stort sett har struntat i detta är en annan sak.
Användandet av Interpol står inte inskrivet i ICOM:s etiska regler. När det gäller ett föremål av så högt värde som relikskrinet faller det på det egna museet att kunna styrka ägoförhållandena bakåt. Annars tillhör man inte det civiliserade Europa.
