hur bra är privata arkeologiska firmor på att kommunicera resultat?

[Heimdahl]

...denna uppdelning som vissa vill göra.

Finns det fortfarande personer som verkligen tycker att det är bra med en uppdelning?

[Johan]

Vi måste börja arbeta aktivt med att slå sönder denna uppdelning i "tänkande" och "grävande" arkeologer, för inom vårt ämne behöver man båda aspekterna hela tiden.

Istället måste vi låta kroppen och hjärnan arbeta sida vid sida... 

/Johan

[Leif]

Jag kompletterade underlaget med att söka i VITALIS genom att ange olika privata aktörer som utgivare, dvs i syfte att se om de publicerat några böcker och inte bara förrättningsrapporter. Wallin, Arkeologicentrum, Arkeologikonsult och KULA har inte givit ut några böcker alls, SAU har enligt VITALIS givit ut 4 böcker under perioden 2000-2008. Bokutgivning tarvar att man satsar resurser på att kommunicera sina resultat. Ger man inte ut böcker antyder det att man gör något annat med pengarna eller eventuellt kan hålla en något lägre taxa genom att inte ta denna form av kommunikativt ansvar.

Man behöver inte lägga någon värdering i detta, däremot bör länsstyrelsen vara medveten om det hela när man väljer undersökare. För den undersökare man väljer är av betydelse för vilka resultat som kommer ut av det hela och hur resultaten kommer arkeologi, allmänhet, samhälle och näringsliv till handa.

[Åsa M L]

Jag kompletterade underlaget med att söka i VITALIS genom att ange olika privata aktörer som utgivare, dvs i syfte att se om de publicerat några böcker och inte bara förrättningsrapporter. Wallin, Arkeologicentrum, Arkeologikonsult och KULA har inte givit ut några böcker alls,

För att vara rättvis måste man jämföra grävsverige före och efter Arkeologikonsult. På 70- och 80-talen tog det UV mellan 10-20 år att komma ut med rapporter, och små grävningar rapporterades nästan inte alls. Rapportberget var ett stående (och bittert) skämt, som uppstått delvis för att man inte budgeterat för det, delvis för att det fanns en inställning att endast grävledaren (möjligen andreman) var betrodd med detta, men de hade aldrig tid eftersom de måste ut och gräva igen.

AK slog sig in med kraft på marknaden genom att förespråka just det du efterlyser här - publicering. Man publicerade rappt i början och när man fick de stora uppdragen med Mälarbanan satsade man på rapporter som faktiskt i sig kunde kallas bokpublicering. Dessutom hade man den uttalade ambitionen att alla som deltog på en grävning, nästintill, skulle delta i rapportarbetet - vilket skapade extremt kreativa (och ibland kaotiska) miljöer på kontoren. Medarbetarna skickades på konferenser med grävresultaten och uppmuntrades att skriva artiklar, vilket många av dem också gjorde. Flera gick sedan vidare till att doktorera - ofta på materialet de grävt med AK (Jan Apel, Per Lekberg, Lars Sundström, Fredrik Hallgren, Svante Norr, Annelie Sundkvist, John Ljungkvist, Neil Price, Magnus Artursson etc).

Tyvärr satte Blidmo krokben för sig själv när han satsade en del av pengarna på ett datorprojekt som aldrig lyckades. Resultatet blev att en del av de stora stenålderspubliceringarna från Mälarbanan bara finns digitalt eller i inte helt slutredigerad version i ATA. Synd och skam.
Men faktum är att om UV fått upp ångan med publicering av mer påkostade rapporter, artiklar, böcker och dessutom börjat involvera andra än bara 1-2 personer per grävning så beror det i mycket stor mån på Arkeologikonsult - hur ser publiceringen från Ämbetet ut innan 1990? Tanken att någon annan än grävledaren hade rätt att skriva en artikel om materialet förekom knappt.

P.S. Wallin är en mycket liten firma som mest gör utredningar och endast ibland en förundersökning. Det bör man ta med i beräkningen. Men jag instämmer att det borde vara högre krav på alla som gör slutundersökningar.