hur bra är privata arkeologiska firmor på att kommunicera resultat?

[Leif]

Jag sitter just nu, som ett led i en omvärldsanalys för mitt museum, och går igenom arkeologiska tidskrifter från 2000 tills idag. Det jag undersöker är vilka uppdragsarkeologiska aktörer som väljer att kommunicera sina resultat via regionala och nationella tidskrifter.

i RAÄs nya handbok för uppdragsarkeologi trycker man på att resultaten skall kommuniceras. Den som inte kommunicerar resultat är inte lämpad att utföra arkeologiska uppdrag.

Det jag blir lite förbryllad över är att de privata aktörerna är EXTREMT dåligt företrädda i de tidskrifter jag gått igneom. RAÄs UV är givetvis väl företrädda, de är ju ganska många där och arbetar ju aktivt med att få ut resultat. Många museer likaså. Men var fasen är de privata firmorna? De syns varken i nationella eller regionala tidskrifter.... Någon stans måste man ju göra av resultaten, eller tycker man att det räcker med en arkivrapport?

Jag blir stärkt i min tro att en privatisering av arkeologin inte är bra ur kunskapshänseende.

(Jag återkommer med lite hårda data & siffror senare, ännu så länge får ni tro mig på mitt ord. Jag funderar på att komplettera undersökningen med en motsvarande som studerar institutionstillhörighet hos föredragshållare på en bunt konferenser... Men vi får se om det går att få loss tid till det.)

[Medea]

Arkeologikonsult å sin sida lägger ut alla (?) sina rapporter på hemsidan, men syns aldrig, eller väldigt sällan, i andra medier...

Precis, det är faktiskt arkeologiföretagens skyldighet att kommunicera sina resultat med allmänheten, även om det än idag är en oskriven regel... det är jätteviktigt att tillgängliggöra materialet inte bara för fackfolket men också för allmänheten!

[Micke]

Hur definierar Leif "privata arkeologiska firmor" och inom vilket geografiskt område menar Leif att resonemanget är giltigt?

/Micke

[Gorm]

Precis, det är faktiskt arkeologiföretagens skyldighet att kommunicera sina resultat med allmänheten, även om det än idag är en oskriven regel.

Mer än så, jag citerar de nya verkställighetsföreskrifterna:

26 § Resultaten från en särskild undersökning skall rapporteras så att de är användbara för såväl myndigheter som forskning och allmänhet. Utformningen av rapporteringen från en särskild undersökning kan vara av skiftande slag, men skall alltid omfatta en basdokumentation samt en slutrapport.

De allmäna råden till § 10 säger:

Syftet med en särskild undersökning är att uppnå meningsfull kunskap av relevans för såväl myndigheter som forskning och allmänhet baserat på kunskapspotentialen i relation till kunskapsbehovet.

/Johan

[Lars Lundqvist]

Jag gjorde ett högst osystematiskt svep på internet avseende just privata arkeologifirmors ambition att presentera sina resultat den vägen. Det var slående hur litet man lagt krut på det. Även kvaliteten på webbplatserna varierar enormt, från skapliga till en del som är närmast ett skämt. Överlag tycker jag att alla arkeologiska aktörer, oavsett var de befinner sig i i systemet, är - med några få lysande undantag - urusla på att visa sig på webben, i forum, i bloggform, via egna webbplatser. Är det jante som lurar, eller är en rädsla för att nån ska sno ens alldeles privata grävresultat som stoppar? (Jag förväntar mig svaret: "Det finns inga pengar att använda till förmedling av resultat....")

[Leif]

Hur definierar Leif "privata arkeologiska firmor" och inom vilket geografiskt område menar Leif att resonemanget är giltigt?

Jag har ej specificerat min definition, men hur mycket behöver man krångla till det? De enda fyra (svenska) arkeologiska undersökare som ej är museer eller RAÄs uv och som dyker upp i min genomgång är: Arkeologicentrum, Arkeologikonsult, Kula HB samt SAU.

Jag har kollat nationellt (Fornvännen, CSA, META) och regionalt västsverige-småland-blekinge (Urminne, In Situ, Utskrift). I princip årgångarna 2000-2007, samtliga nr, underlaget utgörs alltså av sisådär lite drygt 300 artikar (återkommer med exakta uppgifter i morgon). De "privata aktörerna" stoltserar med 1 (!) artikel vardera.... För AK respektiv SAU är det inte ens artiklar utan antingen korta meddelanden eller debattinlägg i Fornvännen. Jag tycker att det är lite magert....

Som motargument kan man hävda att det inom min region inte varit mycket till upphandlingar, men det stämmer inte heller. Det har i ett par av länen periodvis förekommit en hel del upphandling och direktval som inte gynnat det lokala museet, RAÄ har då de blivit utvalda oftast varit bra på att återkommunicera resultaten i regionala tidskrifter men icke de "privata aktörerna".

Jag är också medveten om att detta bara gäller ett urval tidskrifter och inte andra media. Men generellt sett brukar man inom de flesta andra vetenskapliga discipliner kommunicera sina resultat och rön just via tidskrifter, så det är inte fel att göra en sådan här studie baserad på just tidskrifter.

Motsvarande koll av andra regioner borde vara busenkel att genomföra under förutsättning att det publiceras en eller ett par tidskrifter där. Jag är för dåligt insatt i mälardalsarkeologi för att hitta eventuella arkeologiska tidskrifter därifrån, möjligen undantaget TOR som det var bra länge sedan man senast såg något av.

Förtydligande: jag har utgått från vilken institutionstillhörighet som angivits som kontaktadress/motsvarande. Inte var jag vet/tror att folk är anställda, vilket innebär att några individer har skrivit artiklar för flera olika aktörer beroende på var denne varit anställd.

[Selaön]

När man ska nå en allmänhet är TV huvudmediet framför andra, följt av daglig press (storstad och landsort) och radio. Arkeologiska tidsskrifter når nog bara aktiva inom branschen samt en liten klick med arkeologi som intresse.

Inom TV dominerar den privata sektorn och i radio tycker jag mig också höra en hel del inslag från det privata.

Hur det ser ut i daglig press vore intressant att få veta.

[Leif]

eller är en rädsla för att nån ska sno ens alldeles privata grävresultat som stoppar?

för aktörer ovana vid upphandling så är det nog absolut detta.

sedan lurar väl den där frustrationen över att man har kravet på sig att vara en renässansmänniska som skall kunna och göra allt, men i själva verket har man fullt upp med att hålla näsan ett par mm över ytan och över huvud taget få till sina robligatoriska rapporter. man hinner helt enkelt inte med en seriös websatsning eftersom man kanske har tagit till i underkant vad gäller overheadavgifter för att slimma sina kostnader eller dylikt? (gäller givetvis inte alla) men det kanske finns andra förklaringar?

[Leif]

Hur det ser ut i daglig press vore intressant att få veta.

RAÄ UV vinner med Bengt Nordqvist som förtrupp och Knarrström som fanbärare 

[Lars Lundqvist]

man hinner helt enkelt inte med en seriös websatsning eftersom man kanske har tagit till i underkant vad gäller overheadavgifter för att slimma sina kostnader eller dylikt? (gäller givetvis inte alla) men det kanske finns andra förklaringar?

Kan så vara men en "seriös webbsatsning" kan idag motsvara några få timmars jobb, som i många fall utgör en bråkdel av hela projektets budget. Jag tror att de "firmor" som prioriterar att uppmuntra djärva, kommunikativa individer typ "Nordqvistare-Rundkvistare-Knarrisar" och satsar några timmar på att använda smarta (läs billiga), kreativa lösningar, kommer att vara starka på marknaden. En väg idag är att släppa den egna webbplatsen (som ingen hittar till) och bege sig dit där folk finns. Jag vill gärna slå ett slag för Historiska lilla projektwebbplats som ställer frågan om hur man kan kommunicera arkeologiska platser: http://adelso.wordpress.com/

Bloggplatsen är gratis... en ovan sätter upp en plats på nån timme... (mindre än en c14-datering...) :-)

[Heimdahl]

Vad är det egentligen som mäts här? Är det artiklar som skrivits på uppdrag och på betald tid av olika firmor och som underteckats å deras vägar? Eller räknar du också texter av enskillda individer som visserligen råkar arbeta på en viss firma, men som skrivit artikeln på eget bevåg, utanför firmans ramar?

[Leif]

Vad är det egentligen som mäts här? Är det artiklar som skrivits på uppdrag och på betald tid av olika firmor och som underteckats å deras vägar? Eller räknar du också texter av enskillda individer som visserligen råkar arbeta på en viss firma, men som skrivit artikeln på eget bevåg, utanför firmans ramar?

Jag har bara kollat vilken adress artikelförfattaren satt på sin artikel. I någon mån bör det spegla institutionens/firmans inställning till publicering var min tanke. Att gå in i detalj i de enskilda artiklarna och kolla mot ämne eller om de kan tänkas vara skrivna inom ramen för tjänsteutövningeller fritid har jag ingen möjlighet att göra. Hade jag gjort det hade sannolikt AKs enda artikel fallit bort eftersom det rör sig om ett inlägg av en individ som försvarar sin avhandling mot ett påhopp och inte behandlar ett AK projekt.

Tanken är att utforska en enkel väg att kvantifiera publicering på. Arkeologer är dessvärre för dåliga på att publicera sig internationellt eller i refereegranskade tidksrifter för att ISIs data baser skall vara till nytta, men dem har jag försökt bearbeta tidigare ur ett lite annat perspektiv.

Ett sätt att komplettera undersökningen på är att gå in i Vitalis och söka på utgivande institution. Där kommer man åt lite av institutionernas publiceringsstrategier bortom fagra ord på hemsidor...

[Leif]

Kan så vara men en "seriös webbsatsning" kan idag motsvara några få timmars jobb, som i många fall utgör en bråkdel av hela projektets budget.

/---/

Bloggplatsen är gratis... en ovan sätter upp en plats på nån timme... (mindre än en c14-datering...) :-)

Jag tror fortfarande att lite av svaret på problemet ligger i att man skall göra så väldans mycket när man leder ett projekt. Det är mycket att hålla reda på som det är och att lägga till en blogg eller likn ovanpå ett (mindre eller medelstort) projekt kan kännas övermäktigt även om det i praktiken kan vara fullt genomförbart.

[Leif]

Det jag blir lite förbryllad över är att de privata aktörerna är EXTREMT dåligt företrädda i de tidskrifter jag gått igneom. RAÄs UV är givetvis väl företrädda, de är ju ganska många där och arbetar ju aktivt med att få ut resultat. Många museer likaså. Men var fasen är de privata firmorna? De syns varken i nationella eller regionala tidskrifter.... Någon stans måste man ju göra av resultaten, eller tycker man att det räcker med en arkivrapport?

Ingen som har några tankar kring detta?

Om jag inte missminner mig så var Arkeologikonsult väldigt aktiva i tidskrifter på 1990-talet. Både rent principiellt om hur arkeologin skall handläggas och rent praktiskt genom att föra ut intresssanta och viktiga gräv- och metodresultat. Vad har förändrats sedan dess? Det finns ju fler firmor som tar uppdrag nu än tidigare, men vilka strategier väljer dessa?

[Leif]

Jag har kollat nationellt (Fornvännen, CSA, META) och regionalt västsverige-småland-blekinge (Urminne, In Situ, Utskrift). I princip årgångarna 2000-2007, samtliga nr, underlaget utgörs alltså av sisådär lite drygt 300 artikar (återkommer med exakta uppgifter i morgon).

Det var visst lite fler artiklar än så, lite drygt 550 artiklar landade det på totalt när jag summerade.

[Heimdahl]

Är det inte så att du snarare får ett mått på de anställdas privata artikelkreativitet snarare än själva firmornas inställning till detta? Naturligtvis påverkar detta firmans interna vetenskapliga klimat och rykte, men jag tror att det finns en stor felkälla här, om det är själva firmornas inställning du vill komma åt. Kanske är deltagande och aktivitet på konferenser ett bättre mått på det du vill undersöka. Jag inbillar mig att det är vanligare att sådant sker innom arbetets ramar.

[Åsa M L]

Bra fråga att ta upp - och något som skulle behöva en ordentlig undersökning. Det finns ett par problem med att göra en snabb-koll i tidskrifter och böcker och det är att anställningar på grävfirmor ofta är tillfälliga. Om en arkeolog som jobbat på en plats tar upp delar av det materialet i en artikel medan de råkar ha annan anställning - vem ska få äran?

När det gäller SAU var planerna från E4:a-projektet att det som skulle skrivas där skulle utges gemensamt i några stora band med UV och Uppsalamuseet. 3 av de mastodontböckerna har nu kommit från tryckeriet. I dessa har nästan samtliga rapportansvariga på SAU bidragit med artiklar och analyser. Maja Hagerman har fått medel att göra en populär skrift utifrån det smalade gemensamma projektet.

Så i det fallet handlar det mest om en tidsfördröjning, det tar ju ett tag. Jag har själv jobbat för SAU, liksom min sambo, i våra vetenskapliga skrifter drar vi slutsatser utifrån vad vi varit med och grävt upp. Är det förmedling som räknas?

Men helt klart är det så att det finns en överhängande risk att mycken information försvinner ur systemet i produktionen av mängder av rapporter.

[Leif]

Heimdahl: får jag tid skall jag kika på konferenser också. Tidskriftsingången var den jag enklast kunde genomföra i nuläget. Större insatser behöver förankras tidsmässigt hos min arbetsgivare.

Åsa: jag ser ingen motsättnnig mot att man publicerar sin a resultat i mastodontböcker och samtidigt presenterar delresultat i tidskrifter. Det borde finnas en synnergieffekt av att kanske testa/formulera en tanke/idé först i en tidskrift och sedan utveckla den i mastodontverket. I någon mån får man väl se det som att detta gjordes iom upplandsmuseets årsbok om E4-an.

Vad gäller var man är anställd när man får en text publicerad så är det definitivt ett problem, men frågan är hur stort det är och i vilken mån det "jämnar ut sig".

Alla: har ni några förslag på huur man på ett enkelt sätt kan arbeta vidare med en analys kring hur bra olika aktörer är på att kommunicera sina resultat, just nu avser jag kommunikation till forskarsamhället.

Följande idéer finns (mina och andras):

• konferensaktivitet
• kolla institutioner i databaser som vitalis och libris
• samutgivning av avhandlingar tillsammans med universitetsinstitutioner

[Heimdahl]

Åsa sätter fingret på en del av de "felkällor" jag anar i en sån här studie, men jag tror nog också att den ändå förmår säga något också om själva firmornas inställning också; om inte annat det vetenskapliga klimatet på firmorna. Ett aktivt deltagande i kommunikationen i det vetenskapliga sammhället hos de anstälda borde ge firman en stark konkurrensfördel hos Lst i upphandlingar kan man tycka (och då kan man också tycka att de enskilda firmorna borde sponsra sin personal att deltaga i detta både genom konferenser och artikelskrivande). Kanske kunde man också kolla upp ambitionen att förmedla populärt? Hur ser publiceringen ut i Pop-ark, Pop-historia etc.
Jag ser inget fel i sig med privata firmor i sig, men de krävs att Lst kan ställa riktiga vetenskapliga och populärvetenskapliga krav och bedömma anbud på ett vetenskapligt relevant sätt. Sedan tror jag att det behövs en branschorganisation.

[Leif]

Hur ser publiceringen ut i Pop-ark, Pop-historia etc.

Bra idé. Funderade på det i gårkväll men det blev kvar någon annan stans när jag sov.

Jag ser inget fel i sig med att privata firmor i sig, men de krävs att Lst kan ställa riktiga vetenskapliga och populärvetenskapliga krav och bedömma anbud på ett vetenskapligt relevant sätt.

Här har vi hela systemets svaga punkt sammanfattd i en enda mening. Instämmer till 100%

Sedan tror jag att det behövs en branschorganisation.

Instämmer!