Borrhålen ser ganska djupa ut, vilket gör att jag tror att det är relativt unga.
Då jag bor i Falu-trakten, ett område där gruvan lärt både gruvfolk och omgivande befolkning att arbeta i sten, vill jag dela med mig det jag vet om stenklyvning.
Äldre kluvna stenar har oftast endast ett borrat hål som är några centimeter djupt. Kunskapen om hur stenar klyvs/spricker var en föutsättning för stenarbeten.
Kring det hus jag bor i, finns på skogen flera kluvna stenar, och vid samtal med äldre byinvånare, säger dessa att man klöv sten för framtida behov, och lät dessa sedan ligga kvar i skogen, tills man behövde dessa.
Sanningen att säga, ligger en del ganska misslyckade försök också kvar i skogen.
Metoden gick ut på att studera stenens struktur, och sedan göra ett grunt hål på rätt ställe. Detta skedde med vridborr och hammare. Därefter slogs en kil ned i stenen, och om stenklyvaren kunde sin sak, sprack stenen snyggt och prydligt i det eller de block man önskade.
Jag har även sett tröskelstenar, till äldre hus och ladugårdar, med dessa 3-10 cm djupa borrhål. Dessa stenar är förvånandsvärt symetriska och välhuggna.
Jag har även själv provat på att med slägghammer och vridborr ge mig på sten, och djupa hål är svåra att åstadkomma med denna metod, framförallt i hård sten.
Jag vet dessutom, att krutsprängning (bergskrut) använts de senaste tvåhundra åren, däremot lämpar sig inte dynamit för stenarbete, då kraften i dynamiten ger oönskade effekter. Enligt gamlingarna i byn, kunde en dynamitsprängs sten se hur bra ut som helst vid första påseende, men spricka okontrollerat första vintern, då dynamit orsakat oönskade mikrosprickor i stenen.