Jag håller med Leif i att det är olyckligt att när man bedömer samma typ av lämningar på olika sätt i olika län och att det vore bra med mer aktiva beslut från länsstyrelserna. Vidare tycker jag att detta ger en stor rättsosäkerhet för markägarna, exploatörerna och de beslutande tjänstemännen. Dock tror jag inte på att göra alla kulturlämningar till fornlämningar, då jag tror att detta riskerar att vattna ur fornlämningsbegreppet och ytterligare försvåra för acceptansens för dess skydd. Risken är att markägare mfl i högre utsträckning än idag skulle få svårare än idag att hålla sig lagen eller bry sig om den.
Jag är snarare inne på en linje att man på något sätt måste finna en praxis för hur man skall rangordna olika typer av lämningar, och här har främst RAÄ ett stort ansvar. Det är de som en gång har bestämt vad som skall konstituera en fornlämning, lagen i sig skiljer inte fornlämnings typer från varandra gällande vilka som är viktigare eller har ett större vetenskapligt värde. Det är uppenbart att vissa lämningar ses som mer skyddsvärda än andra, det är också möjligt att man bättre måste definiera vilka lämningar i respektive län som är omistliga; t ex pga av sin särart eller som representativa objekt för olika typer av bruk. Vissa lämningar har uppenbarligen en högre status än andra just beroende på vad de är för lämningar, t ex Birka och Uppsala högar och andra monument med nationell eller internationell status (I denna grupp kan vi slänga in ett antal lokala objekt av vikt för sitt omland). Jämför man dessa lämningar med det skydd som en fossil åker, en by-/gårds tomt eller lämningar efter järn- eller tjärframställning får skiljer det sig rejält. Redan idag kan vi se att lämningar som ligger i vissa miljöer reellt sett får ett högre värde än andra, agrara lämningar har i regel ett sämre skydd än gravlämningar då dessa är lättare att ta till sig, lämningar i skogen har i regel ett sämre skydd då de är mindre synliga än de i urbana miljöer etc. I många delar av landet är det t ex tillåtet att harva i fornlämningsområden, trots att majoriteten av de studier som gjorts visar på avsevärda skador på både synliga lämningar och underliggande strukturer.
Att det sedan finns exempel på fornlämnings typer som i ett län klassas som fornlämningar och skyddas därefter men inte gör det i en andra är djupt beklagligt och bör ses som en indikator på att en nationell debatt rörande fornlämningsbegreppet bör tas.
Magnus Reuterdahl
