Metalldetektering i Storbritannien

[Gorm]

En ny rapport visar att antalet inrapporterade fynd har ökat med 20% under det senaste året i Storbritanninen. Kulturminister David Lammy säger:

"Metal detectorists are the unsung heroes of the UK's heritage. Thanks to the responsible approach they display in reporting finds and the systems we have set up to record them, more archaeological material is available for all to see at museums or to study online."

I Sverige är lagarna mycket hårdare (se KML 2 kap § 18-20) och det är svårt att som privatperson få tillsånd för att få använda metalldetektor. I Storbritannine ändrades lagen 1997 vilket innebar att man var tvungen att rapportera in "buried treasures" vilket har inneburit att antalet inrapporterade fynd har ökat varje år sedan dess.

Vad tror ni, skulle en eventuell uppmjukning av vår egen lagstiftning kunne innebära något liknande?

Läs mer i The indipendent.

/Johan

[Johan]

Det stora problemet är väl inte att fynd inte rapporteras in, utan att de ofta tas ur sin kontext? Jag antar att liknande fenomen skulle visa sig här i Sverige om lagen ändrades på motsvarande sätt - en hel massa nya metallföremål att begapa, men med knapphändiga uppgifter om fyndomständigheter.

Vem betalar förresten konserveringen av alla dessa föremål?

/ Johan

[Innstein]

I Sverige verkar det som det finns en allmän tro att saker mår bättre i marken än på museum. Jag har lite svårt att förstå logiken. Det känns lite strutsigt. Bara vi inte hittar något så har vi inget att konservera och kan spara pengar och arbete. Att föremål som ligger i exempelvis ett ploglager skulle må bättre där än på museum känns lite konstigt. Metallsökare är ett effektivt verktyg som "demoniserats" av ett antal smarta lobbyister, som i och för sig antagligen verkat i god tro utifrån Gotländska förutsättningar med plundring etc. Det är dags att hitta en rimlig lagstiftning kring användandet av detektorer!
MVH/Martin

[Peppe]

Är det inte snarare så att vi i Sverige är i överkant fixerade av att bevara. I så hög grad att det anses bättre att föermål och anläggningar får ligga kvar i joren även om det i praktiken innebär att de förstörs. Just fornlämningar i åkermark är ett belysande exempel på detta.

Ett exempel: Jag sökte för inte så länge sedan tillstånd hos en länsstyrelse i sydöstra Sverrige för att göra en liten detektering som komplement till en inventering. Denna hade uppdagat ett gårdsläge från historisk tid och bl a för att få svar på frågor om iflall det fanns metall i jorden och i vilken grad och vilken typ av föremål osv, söktes tillstånd. Förutom att jag själv är utbildad arkeolog så stod ett länsmuseum bakom med utlåning av metalldetektor och annan hjälp och rådgivning. Pengar till viss konservering fanns men skulle nog ha blivit otillräckliga, det får erkännas,  om et hade funnits mycket metallföremål (vilket inte hade varit så sannolikt). Efter diskussion med personal på länsstyrelsen blev beskedet till slut att jag skulle få tillstånd med villkoret att jag bara registrerade utslagen men inte "grävde" på något av dem. Damen som tog hand om ärendet skulle emellertid kolla med länsantikvarien först. Den senare sa blankt nej, det fanns inget försvarligt vetenskapligt värde i detta. Tillslut blev det ett telefonledes avslag med motiveringen "vill vi verkligen ha den kunskapen då?".

Med andra ord: en rimlig uppmjukning av lagen känns angelägen men låååååångt borta.

Mvh / Pierre

[Lars Lundqvist]

Innstein har, utifrån sin utkiksplats vid Vasaplatsen i Götteborrrg, helt rätt. Det är logiskt problematiskt att värja sig mot att ta upp föremål som sakta men säker oxiderar bort med hänvisning till att detekterade saker måste konserveras, annars inge metalldetektering. Peppe visar väl på nåt liknande.

Däremot så tror jag inte att det handlar om att förändra lagar. Jag tror att det handlar attityd, rädsla och brist på rutiner att ta hand om resultat av systematiska prospekteringar. Inställningen till metalldetektoranvändning varierar. Många länsstyrelser är nog livrädda för ketchup-effekt: "Ger jag tillstånd till en person, vad händer då...? Står där tusenden, åter tusenden?".

Sedan tror jag att det är väldigt avgörande vem som ansöker om metalldektering, om arbetet ingår i någon sorts (forsknings)sammanhang eller ej.

Jag brukar anföra Danamark som exempel. Det avgörande där, som jag uppfattar det, är att många museer är på hugget. Museitjänstemännen där är måna om sina arkeologamatörer/privatforskare/miniforskningsprojekt och stöttar bl a metallsökarfolket. Situationen är kanske den rakt motsatta i Sverige, gissar. Det kanske är museifolk på listan som vill kommentera hur man skulle kunna ta tillvara lokala initativ, inte minst med Agenda K i ryggen?