Ja, det låter ju rimligt att kunna samla in gödslet i fållor också. Gödslingen är ju central för jordbruksexpansionen, de fasta åkrarna och den ökade investeringen i arbete som hänger samman med den, så det är egentligen ganska viktigt att begripa detta med "dyngan" tror jag.
Kollade lite vad Ellen Anne Pedersen och Mats Widgren skriver om stallningen i "Jordbrukets första femtusen år". I delen om järnåldern ägnar de ett kapitel åt detta som de kallar för "Fähusrevolutionen". Enligt dem sprids fähusen söderifrån, kommer till Danmark och Skåne under bronsålder och till övriga Sveriges jordbruksbygder under äldre järnålder, däremot först långt senare till brittiska öarna. Men de hävdar (lite överraskande egentligen) att fähusen är en utveckling som är i stort sett oberoende av klimatet. De räknar upp ett antal olika orsaker till fähusens införande, inte minst mjölkningen av kor t.ex. (däremot är inte kreaturens hälsa en orsak till stallningen). Faktiskt rätt tänkvärda samband som listas där, kan rekommendera den läsningen. Vad beträffar gödsel säger de att det blir lättare att samla in gödsel med fähusdrift, men att sambandet inte är absolut. Det går bra att också samla in gödsel i nattfållor, och omvänt finns det områden med fähusdrift som inte haft gödslade åkrar.
Trots argumenten kring fähusdriften konstaterar de vidare att i snöfattiga delar av Sverige, främst runt kustlandskapen i Sydsverige, så är det fullt möjligt att låta kreaturen vistas ute året om, med tilläggsutfodring. I Västergötland på vissa håll var det vanligt under 1600- och 1700-talet att korna hölls ute under stora delar av vintern. Så du får nog visst stöd för din "fähusskeptiska" hållning, Leif. Från år 200 e.Kr. konstaterar dock dessa författare att "hus som har hyst husdjur har hittats över hela landet", från den tiden verkar det arkeologiska fyndmaterialet tydligare vad gäller förekomsten av fähus.
/Mats