Att göra kopior är inte helt oproblematiskt, beroende på metod så sliter detta på skeletten, men i vissa fall är det nödvändigt beroende på olika aspekter, te x att man endast har ett litet material men ett stort pedagogiskt intresse t ex för att visa på skillnader mellan neanderthalare och den moderna människan. Andra anledningar kan vara att det aktuella skelettet är skört och inte tål display eller att man utav olika anledningar (moraliska/etiska) skäl valt att återbegrava alternativt återsända benmaterial.
Mycket ligger på hur man ser autencitets problematiken, i Sverige är vi något ambivalenta gällande detta; helst vill vi se det äkta föremålet men vi låter oss gärna bli bedragna, se guldhalsringarna på Statens historiska museum mfl.
För några månader sedan var jag i Kina och där kan man se en helt annan inställning, trots 100-tals mil mellan museerna finns det vissa nyckelartefakter som finns på alla museum, t ex vissa keramikfragment, yxor, statyetter och benfragment (t ex Pekingmänniskans kranium eller någon annan av de äldre kända fynden). Såvitt jag förstod det såg man det där som viktigare att visa upp nyckelartefakter snarare än äkta vara.
Personligen tycker jag att man bör vara försiktig med att ställa skelettmaterial överlag och fundera på vad och varför man ställer ut det. Jag anser dock att skall man ställa ut skelett bör de vara äkta. med undantag för ovan nämnda skäl, i de flesta av dessa fall kan man dock finna anda skelett, eller bara ställa ut under en begränsad tid.
En intressant fråga är hur man ställer sig till benmaterial från förhistorien kontra ben från kristna gravar. Ben från kristna gravar har en tendens att behandlas på ett annat sätt, t ex fler återbegravningar mm. (Ibland åter uppgrävs dock skeletten, se Vasa museet).
//Magnus Reuterdahl
