Jag som blivande (religions-)historiker/lingvist kan relatera till mycket av det du skriver om. Jag får ofta höra "har du inte slutat plugga än?", "Jaha, men vad ska du BLI då?" Statistiken för akademiker inom humanistiska områden är minst sagt dålig, vad gäller möjligheter till att få jobb.
Det som ändå driver mig är just att förstå människan, mig själv och alla andra, hur vi var och hur vi är- och VARFÖR. Verkligheten överträffar alltid fantasin, heter det, så jag håller absolut med dig om att den mest fantastiska sagan är just historien. Också för att man aldrig kan få några heltäckande, absoluta svar. ("Du kanske kan bli sanningens, men sanningen aldrig din", skriver Karin Boye i en av sina dikter. Detta tycker jag gäller det mesta i livet, och även akademisk forskning).
Vad som är immanent, grunsdläggande mänskligt, universellt är en otroligt spännande fråga. Trots att vi är människor, och att vi är medvetna om att vi är det (homo sapiens sapiens- människan som vet att hon vet), kan vi ändå inte riktigt definiera vad det är som skiljer oss från andra däggdjur. Lingvister har ofta drivit tesen om att det är språkförmågan som är speciell för oss. Nyare forskning ifrågesätter starkt detta. Så vad är då "mänskligt"?
Och hur mycket av det mänskliga är universellt, i grund och botten oföränderligt över tid och rum, och hur mycket är konstruktioner? Detta kan man fråga sig angående många olika områden - könsroller, livsåskådning, religiositet, seder och bruk ect. ect.
Det förflutna är i högsta grad aktuellt, dels för att förstå varför världen är som den är idag, dels för att förstå att saker och ting kan vara annorlunda än de är idag (att de livsåskådningar vi nu känner till i samtiden inte behöver vara universella, och detta kan öka vår förståelse och tolerans för människan, för varandra och oss själva), och också för att fragmentariska kunskapselement om det förflutna inte ska missbrukas i moderna politiska ideologier, exempelvis. Och självklart för att det är så himla kul och spännande!
