Silverskatter från framförallt Vikingatiden finns det ju ganska många, Maj (Majvor?) Östergren har lagt fram tesen att varje vikingatida gård på Gotland hade en skatt nedgrävd någonstans antingen i, eller i direkt närhet av gården. Hon menar att man därför kan använda silverskatter som boplatsindikationer (Östergren, M. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsidikation). Och med tanke på mängden silverskatter som finns på Gotland, på denna begränsade ytan som det är, måste man vara snabbt framme.
Det var inte annorlunda på slutet av 1960-talet. Bronsåldersdepån i Fardhem, Gardarve Sn., vilken innehöll boplatsindikationer (väldigt viktiga sådana, eftersom det inte finns några säkra bronsålderboplatser på Gotland) efterundersöktes under bara några dagar. Och det är ett av de få bronsåldersdepåer som är undersökta in situ.
Ska de få heltidsanställda arkeologer som finns på Gotland ha en chans att få tag på de skattfynd som görs innan plundrarna gör det, måste man vara förb. snabbt på plats. Precis som Gorm här ovan påpekar.
Nu blev detta ett ganska långt och bitvis väldigt off-topic, men utan att bli för långrandig försökte jag ge en bild på problemet med skatterna och plundring på gotland. Tänk på att man kan få ett par "sköna tusenlappar" för ett dosformigtspänne i ganska dåligt skick på marknaden. (Vill man ha 1500:- för en flintyxa på tradera, så kan man nog få ganska mycket mer för metallhantverk av forntida slag)