Intressant diskussion det här. Inte minst om man tänker bort Herulerna som folk (vilket jag inte gjort tidigare), utan gör dom till ”befattning” i stället. D v s ”rekryterare” (sedemera) ”härförare” mm, och då i romersk tjänst. Från början. Vi kan ju dessutom inte bortse från den språkliga likheten mellan ”jarl” och ”herul”.
Det verkar ju ganska logiskt att denna yrkesgrupp, när arbetsmarknaden på kontinenten blev för tuff, först hamnade i söder, typ Blekinge då. Men sedan fortsatte inflytandet norrut. Och man kanske nöjde sig med att ”spela andrafiolen” som just härförare/ ”ÖB”, ty duktiga sådan –tränade i den romerska armén- var något småkungarna i nuvarande norden behövde för att i förlängningen utöka sin makt? Sedan kanske man kunde ”jobba sig uppåt” också, t ex genom att gifta sig med kungens dotter, och eftersom man behärskade språk och seder var det inga problem. Och till slut hade ”yrkesgemenskapen” –om den funnits ö h t!- upphört, och ”earlarna” assimilerats av ätterna/ folken. Men kunskapen om krigföring och maktspråk kopplad till detta behöll man, likt ett skråväsende kanske? Och det var ju kunskaper som behövdes och värdesattes. Om man inte gick för långt…
Och då kommer vi till detta med Sandby borg och massakern där, nåt jag tidigare berört på ”Skalman” och som Vetgirig varit inne på här, i denna tråd. Konstaterat är väl nu att de som dödades där var ganska unga men födda i Sverige. Trots att anläggningen var nybyggd. Var det månne så, med kopplingar till Heruler och om inte Blekinge så närområdet, att det rör sig om ”andragenerationsinvandrare” som drabbades av De Sedan Länge Boendes vrede över uppkomlingar/ inkräktare, och man passade på att slå till när flera av de boende (de erfarna krigarna rentav?) var bortresta, typ på kontinenten för att se till gamla åtaganden?
Uppenbarligen lyckades det såtillvida att platsen lämnades; fränderna kom inte ens tillbaka för att begrava de döda och ta hand om ägodelarna. Platsen blev ”tabu”, ett tabu som sedan respekterades av ALLA inblandade tydligen. Det är ganska anmärkningsvärt, tycker jag.
Då kommer vi till en annan fråga bl a Vetgirig varit inne på här: När vi nu –vilket dessutom är ovanligt- hittar strids- eller offerplatser efter strider från denna tidsperiod, är det då ”bara” spåren efter förlorarna efter ett visst slag vi hittat, eller är det efter dom som (sedan) trots det vann kriget? Efter ett ”tillfälligt bakslag” alltså. Kanske insåg fränderna till de som dödades på Öland att det inte var lönt att kämpa för att hålla sig kvar där? Man kanske hade fått ”bättre anbud” längre norrut, kring Mälardalen, trakter där man dessutom var mer välkomna?
Och vips är vi inne på allt detta om ”svear”, ”daner”, ”Sigtuna/ Uppsala”, ”Bråvallaslag” (så småningom) o s v, kopplade till grupperingar/ folk/ ätter som alla hade sina ”heruler/ jarlar/ earlar”, skolade i den romerska krigskonsten?
