Fimbulvintern

[Boreas]

Man får skilja på vad som er tänkbart kontra vad som är möjligt. Sen får man undersöka saken mera noggrant för att ha möjlighet bilda sej en uppfattning om vad som är sannolikt vs. inte-sannolikt. Slutligen får man dra fram en metodisk studie av fakta såframt man vill tala om verifikationer och sanningar.

I fallet "Doggerland" befinner du dej fortfarande på ide-stadiet, eftersom du fortfarande inte vet hur Nordsjön och Östersjön såg ut under Billeröd-Äldre Dryas-Alleröd-tiden. I så fall vet du (än en gång) mer än dom som f.n. jobbar med saken - och ligger i spets av forskningen på området. Din ide om "inlands" vs. "utlands" vilar mao. på mycket luftiga, fluviala sediment.

Nu försökte jag även belysa dina lösa ideer med att leta fram dom kända boplatser man hittat ikring Nordsjön under Alleröd. Sen visar det sej att dom alla försvinner innan eller under övergången till Yngre Dryas.

Under LGM avfolkades större delen av Eurasien, ända ner till Anatolien och Medelhavet. Ynder äldre Dryas även dom brittiska öarna och det väst-tyska låglandet, där biotopin i utgångspunket borde vara bättre än på Doggerland. I början på Alleröd är dessa områden - och troligen Doggerland - nära folktomma.

När Yngre Dryas inträder lämnas även dom bästa och väletablerade boplatser i NV Europa - som Cramond i SV Scotland, Mount Sandel i Ireland, Howick, Kingsmead och Starr Carr i England, Vaihinger, Verlaine i Belgien, Ahrensburg, Wehinger och Langweiler i V-Tyskland, Swinojuce i Pommern, Årö i Lillebelt och Bromme på Sjöland, jämte Skateholm och Alby i Skåne.

Det ända säkra täcken vi har efter mänsklig aktivitet i denna period - mellan 12.700 och 12.200 - har alltså grävts fram vid Öresund, på lokaliteten Hasselberga - där man jagat ren och gjort flintverktyg 12.500 f.n. Den lilla befolkning - mellan 30 och 40 personer - som förmådde överleva Yngre Dryas får mao. ha hittat skydd i detta områdes närhet, snarare än på ett platt slättlandskap ute i havet.

Nu finns det ju redan gamla sägen som berättar att ett sådant, istida refugium skulle ha försiggått. Det är ju en indikation på sägnens trovärdighet i sej. Sen beskrivs det även vart detta refugia - bestående av en ända storfamilj - skulle ha legat.

Samma konklusion har endera arkeologer som jobbat med området och tiden i fråga - och fortsatt håller på med det -  kommit fram till.

Slutligen kan man fastslå att du också missat att jag uppmärksammat samma fynd och fyndort sen fem år tillbaka, då jag fick möjlighet diskutera Hassselberga-fyndens kontext med ansvarig arkeolog - och endera hans kolleger. Jag har mao. inte "bytt" något som helst - men enbart byggt en sak på dom fakta som finns i saken - och som uppmärksammats av dom specialister jag länkat till - ett antal gånger.   

När man från genetisk håll numer styrkt att Eurasiens befolkning faktisk utgått från en mycket liten grupp människor, som överlevt istidens i ett refugia, norr om Alperna - fogar detta fakta sej enbart in i det vi redan visste, på bas av arkeologiska fakta och tillhörande analyser.

[Boreas]

Vad som sen återstår är dom myter som omtalar just denna händelse - vilka vi hittar i såväl den forn-nordiska som den finsk-uraliska ättesagor och legender. Enligt alla dessa myter omtalas refugianterna som en ända storfamilj, varifrån nya ätter omsider utgår, bl.a. till Oslofjorden, Bottenviken och  Nordkalotten - pr. express.

I sagnet om Fimbulvinteren fortelles det om en ekstraordinær kuldeperiode, hvor "vinteren rådde i tre år" og alt liv forsvant. I følge sagnet klarte imidleritd en liten gruppe mennesker overlevde.

Dette skjedde i et høyarktisk miljø, i nærheten av 'Nivelheim', der det varme havannet ("Ellivåger") nådde land, rimfrosten rådde og rimtursene bodde - fram til klimakrisens bunnpunkt - da vinteren rådde i tre år, "uten sommer imellom". Mens rimtursene døde ut var det imilertid en liten gruppe som klarte seg - I ly av en klimatisk lomme kalt "Hodmimes holt",

Her klarte altså "Liv og Livtrase" samt deres barn og barnebarn overleve, hvorfra nye "ætter" kunne utgå. Det er denne første kjernefamilie som etter Fimbullvinteren oppholder seg på "Noatun", der Liv og Livtrases etterkommre - Njord og Skade - starter tre nye familjegrener. Hovedfamiljen flytter til bedre egner og bygger "Asgård", mens de to andre bygger de første gårdene - "vanaheimn" i øst og "Mannaheim" i vest.

Ved siden av vaner og gauter skapes asenes familieoverhode (Odin) etterhvert nye utløpere - hvorfor såvel "svear" som "daner", "angler", "sakser", "franker", "raumer", "håleyger", "langobarder" og andre regnet sitt opphav etter "Oden i Asgård".

Ettersom denne hitorien reflekteres i ett stort antall legender, fra såvel sentral-europeiske som old-nordiske kilder, har mange forsøkt å ta rede om hvorvidt klimakrisen beskrevet i sagnet om Fimbullvinteren kunne ha funnet sted. Nå kan altså genetikerne avsløre at dagens europeere og nord-asiater har et felles opphav fra slutten av istiden. Dessuten har de kommet fram til at dette opphavet bygger på en meget liten gruppe mennesker, nærmset å betrakte som en "storfamilie".

http://eurogenes.blogspot.no/2015/04/ibs-similarity-analysis-60-ancient.html

I kombinasjon med dagens arkeologi kan man så definere att dette må ha skjedd under den kritiske fasen av istiden - ca. 12.000 år siden. Dermed har det gamle sagnet plutselig fått ny aktualitet - hvilket kan tyde på at (også) de nordiske folkeminner og frasagn kan bygge på faktiske, meget dramatiske og unike hendelser som er bevart gjennom fortellertradisjoner som har vært allemannseie - og således blitt overlevert gjennom ca. 350 generasjoner tilbake i tid.

[Boreas]

I isländsk tradition har vi tre varianter:

1. I  Gylfaginning berättas hur Bure/Bore och kon Audhumla lyckas överleva vinterkylan i en stranzon. Därnäst får Bure sonen Bor som bygger ovan jord och får tre söner - Oden, Ve och Vile, synonymer till Oden, Tor/Veland/Veles och Balder/Slagfinn ).
http://en.wikipedia.org/wiki/Vili_and_V%C3%A9

2. I Vavtrudnesmål berättas om Liv och Livtrase som överlever Fimbulvinteren i Hodmimes hult.
Här följs Liv och Livtrase av Njord och hans okänta syster - vilka lever ovan mark - på Noa-tun. Njord får Fröy och Fröya  varifrån nya släkter utgår, bl.a. Yngve-Frej och Danp, svarnas och danernas förfäder. Dessutom har Njord barn med disan Skade, varifrån föds Säm-ing ('sjö-ingen') - håleygarnas förfader.

3. Det hela beskrivs också i Skaldskaparmål och Voluspa, där Bure får Bor som får tre söner;  Oden, Lodur och Höner. Sen gör dom två nya stammar - av tre - kallad Ask och Embla, varifrån alla 'män' (till skillnad från asar-ett oc vana-ätt)komma. I Voluspa kan Oden - med 12 söner och 9 döttrar - flytta från Noatun ('Nytun') till Odens land ('Nyland') vart Asgårds kärna, Midgård, återuppbyggs "i salar av sten". Sen vill åter "solen skina och gröna lökar gro" (Voluspa).
 
Áðr Burs synir, bjöðum um yppðu, þeir er Miðgarð mæran skópu.
Sól skein sunnan á salar steina, þá var grund gróin grœnum lauki.

4. I Gutasagan beskrivs den överlevande storfamiljens överhvuvud som Tjelvar - vilken kommer till Gotland, där han hittar ved till eld och förmår överleva. Sen får han sonen Havde, vilka kan utöka släkten igen genom att få tre söner, där en fortgår som familjöverhuvud medan dom två andra startar egna ätter.

5. En liknande historia hör som man vet till Noa, vars tre söner bildar var sitt folkslag (genes) - vilka i sinom tur blidar nya folkgrupper (gentes) och kungadömen (nationes).

6. Den finsk-uraliska mytologin ("Kalelvalan") ger en liknande berättelse, där huvudfamiljen överläver på existensen rand under flera generationer, vid och även "under" havet.

7. Den finsk-svenska familjsagan från Strömsö-Vinö berättar att 'aserna' - och ett begränsat antal 'vaner' levde ikring Östersjön under istiden. Asgård låg enligt denna saga i finska viken, "omringat av sju höjder och sju öar" - där Helsingfors numer ligger.. Vid slutet av istiden ("10.000 år sen")  lär inlandsisen ha börjat röra på sej och glida mot den befolkade sydkusten, varför aserna tvingades rymma det gamla Asgård och emmigrera - i hop med sina vitala växter och husdjur - till Gotland och ett hult/hölje under jorden, senare kallad "Lomme-lunda".

Efter istidens slut kunde dessa aser åter kunde flytta ovan mark - och familjöverhuvudet (ex-Oden) kunde inleda den nya tiden, där man åter kunde föröka sej. Av den orsak fick Gubben i familjen på Noak - göra 7 döttrar och 12 söner - varav den äldsta blev familjens nya regent (Tor)medan den yngre (Balder) fick föra familjlinjen vidare och överta som det kommande familjöverhuvud (Oden).

Vid sidan av en arvinge (Balder) gjorde den nya Oden två extra söner - vilka fick gå ut från Asgård och starta egna familjer, med egna arvingar. Dessa bröder kallades Sven och Dan, varifrån alla Svens-karar respektive Dans-karar kunde ta i tu med dom olika regioner, som dom första landshövdingar, varifrån alla jarlar, karlar och trelar sen kunde utgå - och bli vad man hedanefter kallat "män" och "kvinnor".

Sagan från Strömsö ger alltså en direkt och rationell framställning på hur dom två jordbrukskulturerna skulle utvecklas av två specifika ätter - medan Oden själv fortsätter göra vaner/vender och gutar/götar, i ett pyramidalt, femdelat befruktningssystem. Enligt familjsagan kunde aserna återvända till Odens gamla land, efter isens överrislande kallad "Nyland", där man återhittade 'Kronohavet',  'Kronofjärden' och 'Sjusolaöarna'. Här anlades sen Rasborg, Midgård och Vallhall på gamla grunder - i sten, prydt med "huggen, slipad och polerad gotländsk marmor".

[Boreas]

Här finns alltså sju något olika versjoner av samma sägen.

* Alla berättar om: a) en mycket liten grupp människor, som b) överlevde en exeptionellt svår klimatkris i et c)      havsnära område.
* Två av sagorna pekar direkt på Gotland, den ena beskriver ändock "Lommelunda" som tydlig parallell till Hodmimes Hult" och "Njords Noa-tun".

Ut ur Fimbulvinterns förödelse (Ragnaròk)  föds alltså den värld som beskrivs i flera traditioner från den forna,  nord-europeiska kosmologin. Flera likartade ursprungsmyter sprids inom dom IE språken. I den forn-nordiska versjonen finns här asken Yggdrasil med getter och hjortar, medan kon Audhumla - vars överlevnad vid saltstenarna ger möjlighet åt Bur att överleva och fostra sonen Bure - vilken med Bästa får dom tre sönerna Oden, Ve och Vile.

När det numer lär vara klart att Lommelunda-grottorna varit tillgängliga under Yngre Dryas kan man givetvis byta ut "Öresunds-refugian" med den något spänstigare arbetstiteln "Gotlands-refugian". Det beror ju på om man här - som numer i Australien, Syd-Amerika och Nord-Amerika - förmår uppfatta och evaluera urbefolkningarnas egna ursprungsmyter som en reflektion av historiska verkligheter.

Det borde härmed vara klargjort att man hade en rejäl Fimbullvinter - i tiden 12.900-11.900 år f.n. Likaledes borde det vara gottgjord att såväl Gotland som Lommelunden varit åtkomliga under just denna period. Myterna kan mao. ha bas i historiska verkligheter.

http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,1867.0.html