Det skandinaviska bronset förutsattes en gång ha ursprung enligt föremålslikheter mella skandinavien och regioner runt om i Europa/runt Medelhavet. När nu isotopteknik mf l högtekniska mätmetoder disponers, så blir bilden ev en annan. I England talade man om import fram till nyligen då både arkeologiska fynd (tenngruvor, koppargruva, koppartackor, tenntackor mm) snarare visar på stor export. Föremål visar sig nu istället normalt vara tillverkade i England, ibland kort efter att importföremål av visst utseende finns som förebild.
Varför skulle det vara annorlunda i Skandinavien?
För att återgå till trådens ämne så har vi arkeologiska bevis för att det fanns segel på nordiska båtar på vikingatiden, är det någon som kan redogöra för hur väl de kunde kryssa, baserat på moderna, praktiska försök? Har sökt en del men inte fått så många svar. Anledningen till min fråga är att jag funderar på om tex Osebergsskeppet var en bra seglare, räckte skeppets v-form tillsammans med rakkölen till för att avdriften inte skulle bli stor??, och har man kommit på hur de riggade seglen?? Har själv haft en bohusländsk segeljulle med längsgående köl, 23 fot, seglade fort med ok medvind, men i kryss tog det tid att ta sig fram. Nu var ju min julle lite rundare i formen för att klara fiske osv i oroligt vattan samt betydligt mindre än ett skepp. Samtidigt så var väl de vikingatida skeppen ganska grundgående för att kunna lägga till vid stränder??
Det finns en bok, som handlar om "världens sjöfarkoster" eller dylik. Här beskrivs bl a en "formel" som är gemensam för de äldsta segelskeppen. Formeln är densamma för feniciernas skepp, egypternas skepp, grekernas skepp m fl, men även nordbornas skepp.
Formeln innebär i stora drag att ett skepps mast skall vara halva skeppslängden inombords och ett rå skall vara hela skeppslängden inombords. Seglet får en yta därefter. Formeln innebär att "smala" skrov har "köl" (liknande"), men breda skepp har ingen köl (eller nästan ingen). Ingemar Norgren i Västergötland kan säkert förklara hur man seglar med ett sådant skepp, även om han kanske inte håller med om formelns existens. Grunden i seglingstekniken ligger i att rået/råseglet kan "vippas". Genom den låga masten blir vad jag förstår avdrifttendenserna låga, liksom att bredden i förhållande till skeppets längd ger utomordentlig stabilitét för sidkrafter. P g a bredden i samverkan till en relativt låg mast och fästpunkt för rået, så blir krafterna sådana vid segling att skrovet inte lutar mer än minimalt och att skrovet p g s bredden vid segling snabbt närmast "surfar", d v s får hög fart.
När man diskuterar segelskepp, så glömmer man oftast den allra viktigaste delen, --SEGLET. Nordbornas skepp fick en stor del av sina egenskaper från vad seglet gav. Ett skepp kunde tillverkas på ett halvår, OM virke redan var förberett. Lägg till ett halvår annars. Men seglet tog 2-3 år förutsatt att materialet fanns att tillgå. Skulle tillräckligt med får födas upp och "plockas" (OBS!), så får man lägga till åtskilliga år. Så vitt jag förstår finns inte en enda identifierad vikingatida segelbit bevarad. Seglets konstruktion är alltså avgörande. Själv ansluter jag mig till den bild man kan erhålla via gutniska bildstenar. Tolkningen är att man vävde långa vådor av en romersk alns bredd, samt att ett antal av dessa sedan flätades samman till ett segel. OBS! Man sydde inte samman vådorna kant i kant, vilket infördes under tidig medeltid och baserades på "klippull". En del kritiker säger då att luftvirvlar etc skulle ge konstiga effekter, medan jag menar att det kan ju också bli "luftkuddar " framför seglet som minskar friktioner. Själva flätkonstruktionen innebär att eg bildas många små parallella segelytor. Test måste förståss till. Tråd av plockull ger tunnare vävnader, samt framförallt starkare. Tyget blir också vattentätt (rätt vävt). Tekniken finns spårbar på Färöarna.
