Skeppet från Asberget vid Tunsborg i Vestra Folden bevisar alltså att järnålderns norrmän under 800-talet hade förmågan skapa världens främsta skarpseglare - vars tekniska och hydrodynamiska fullkomlighet bevisar att en nordisk sjöfartsindustri med lång, autonom tradition fanns - som senast år 850. Mätt mot Medelhavets fartyg var den nordiska klart överlegsen - så också med dom kunskaper som behövs för färder över öppet hav. Att samma sak gäller inom metallurgi och smideskonst vet man ju. Redan under folkvandringstid och vendeltid har man ju fynd från den nordiska och gotiska vändkrets som visar det...
Praktskeppet från dom gamla härskarna över "Nordsjö-riket" bevisar väl även det sagorna berättar om dom norska sjökungarnas maritima traditioner för handel och vandel över Nordsjön och Norska havet. Förbindelserna mellan Norge, Shetland, Färöarna, Okenöarna, Hebriderna och Irland lär ju vara väsentlig äldre än vikingatiden.
Dom norska skeppens fullkomlighet bevisar alltså att här funnits en lång och högt framdriven kultur från äldre och yngre järnålder - vilken haft möjligheten forska på såväl älvbåtar som fjordbåtar och havsgående skepp - för att optimalisera deras arkitektur, jämte det hantverk, dom verktyg och de material som behövdes. först till färingar och snäckor, sen till karvar och knarrar, slutligen till drakar och långskepp.
Som tidigare påpekat var det behovet för fartyg som drev fram dessa traditioner - vars rötter är mer än 10.000 år gamla. Sen var det tillgång på gran, tall och metall som gjorde det möjligt att bygga dom avancerade nordiska älvbåtarna, vars ålder vi inte riktigt vet. Logiken i utvecklingen kan dock ses, eftersom man steg för steg får ha byggt upp den hydrodynamiska insikt och tekniska kompetens som behövdes för att bygga större, strömstarka och hydrodynamiskt optimala älvbåtarna.
Det var, som sagt, denna kompetens och kunskap man under yngre järnålder kunde kombinera med Skandinaviens 10.000 år gamla kustkultur - där man redan byggde världens främsta havsgående fartyg - såväl med som utan segel. varför man under yngre järnålder kund utveckla dom tidiga havsseglare till skarpseglande snäckor, drakaskepp och långskepp unika för sin tid. På tråden om älvbåtar kan du även hitta drakaskeppets proto-typ, exemplificerad genom Norges äldsta, dokumenterade älvbåt - fraktfartyget "Laffaren", från den stora älven i Naum-dalen.
Caesar vittnesbörd beträffande vendernas färdigheter som seglare och navigatörer faller alltså in i det andra källor - och nuvarande arkeologi - kan berätta. Alltså får hans berättelse om vendernas seglande navigatörer tas på allvar.
Det är alltså din inskränkande synvinkel, bristande logik och felaktiga tolkning jag vänder meg mot - inget annat. Fakta i saken står som dom står. Sen står det dej givetvis fritt att tolka fynden som du vill - men det förutsätter att du i detta fall inte bygger på elementär logik.
Nu har engelska arkeologer som Farrell och Thorpe gjort upptäckter som visar till seglatser redan under bronsåldern (länk ovan). Det törs styrka den tolkning jag redan framfört - såväl om järnålderns nära förbindelser över Nordsjön som om de skandinaviska kungadömens förmåga att bidra till återuppbyggandet av dom brittiska samhällen efter Väst-Roms kollaps. Slutligen ger det hela en bakgrund som kan förklara den osedvanliga kraftutmätning och offervilja dom mobiliserade för att försvara dessa områden när det nya Rom ville återta imperiets gamla kolonier - och dessutom lägga såväl saxer som skandinaver "under Kristi ok".
---
Skillnaden på din och min tolkning av Oseberg såväl som Nordens järnålder kan alltså uppfattas som skillnaden på natt och dag. Kan det komma av att skillnaden på våra kunskaper inom ämnet är lika graverande?
