En noggrannare redogörelse för JC's Veneti hjälper inte riktigt för att placera dom i Östersjön. Jag säger inte att det är långsökt att att göra en koppling dit, men den är inte heller självklar och kan knappast vara stark nog att placera Venetis segel i Östersjön.
Nja - nu var det häller inte meningen. Vad jag påpekat var att dessa 'veneti' - som i alla andra samband hänger i hop med 'vender' - fanns som seglande handelsfolk på kusten mellan Bretagne och Nordsjön.
Samtidigt har vi dom nordiska källor som säkerställer att dom fanns vid Limfjorden, vid Älven och på dom danska öar. Efter Karl den Stores massaker av den saxiska adeln kommer dom även bebo östra delen av gamla 'Germanien' - alltså nuv. NÖ Tyskland, där man fortfarande hittar tyska 'Vendland'. Sen ser du av kartorna från Tacitus tid (länk ovan) att dessa "Venedae" finns som en undergrupp till "sarmaterna" (Tacitus) - över hela det område man fortfarande hittar "Vänejä" på dagens finska kartor. (Sen är Tacitus lite osäker hur vida fenni/finnarna - i detta område - tillhörde den sarmatiska eller germanska 'etnos').
Poängen är mao. att det fanns en bärnstensled till "Vendiska viken" - där venderna/vanerna anlände (via "Trans-syl-vanien"
) med sin bärnsten, etc. Handelsvägen beskrivs ju även av Herodot - i berättelsen om "Hyperboreernas förstagröda" - vars slutpunkt är Delos. När Caesar beskriver 'venetianerna' i Bretagne som vender har han mao. kännedom till deras karakteristika från hemtrakterna i Venetiska viken.
Summa summarum kan man alltså följa Cunliffes historiska förbindelser mellan Östersjön och Medelhavet från äldre neolitikium och Cucuteni-culturen till Kristiansen och Jonssons "Bronze Age Society" - till järnålderns handelsnätverk mellan Östersjön och Medelhavet, intill - som Cunliffe skriver - "Romernas invasion i Nord-Europa".
Av den orsak kan vi alltså konkludera att det bland goter/germaner/kelter och vender/balter/finnar fanns såväl kännedom som faktiska spetsfärdigheter inom hantverkskonst, metallproduktion, båtbyggen, havsresor, navigation, kommunikation, kulturkunskap och handel. Dom segelbåtar och skepp som fanns i Medelhavet handelsstäder får av dessa orsaker vara känt även i Östersjön. Mitt poäng med vendernas segel av skinn - och överlägsna båtar och navigationsfärdigheter under Caesars tid - bevisar alltså att mast och segel på större, havsgående skepp var känt bland venderna vid Engelska kanalen och vid Nordsjöns södra hamnar. Därmed har det sannolikheten mot sej att
kunskapen om segel skulle vara fullkomligt okänt för deras språk- och handelsbröder i Kattegatt och Östersjön.
Tesen som fortfarande berättas för svenska skolbarn, att "Skandinaverna inte kände till mast och segel", har alltså ingen grund i verkligheten. Avsaknaden av konkreta, arkeologiska bevis kan man gärna förklara som en effekt av tidens tand, eventuellt en brist inom dagens arkeologi - men
inte som en brist på kunskaper och kännedom inom dåtidens maritima kulturer. Fynden från dom senare decennier, där man också i Östersjön hittat allt äldre skepp med masttofter eller mastfiskar tyder givetvis på att det är vår egen kännedom till järnålderns Nordsjö-och Östersjö-seglare som (fortfarande) är bristfällig.
