Kol

[eostnas]

Under vikingatiden: hände det att man faktiskt brände kol och använde som bränsle eller eldade man endast med ved? Och jag tänker på Rom, som var en stad som tidigt samlade en mängd människor i stor trängsel. Det lär också ha varit en stad där ätten/släkten blev mindre viktig och där individen för första gången fick vikt. Man började se sig som utövare av ett yrke. Man satte stolthet i det man själv åstadkom.
(Allt enligt Mary Beard)
Detta är ju en motsats till det jag vet om det vikingatida ätt/klansamhället.
Men kan det samtidigt ha funnits yrkesmän i vikingatida Norden? Folk som snidare, gjorde båtar, skeppade timmer, osv, och som kanske därmed såg sig mer som individer än länkar i en klankedja?
Hoppas detta inte blev för virrigt.

[Anganatyr]

Att det fanns ett samhälle uppbyggt kring ätten motsäger inte att det fanns duktiga hantverkare. I de medeltida sagorna om vikingatiden nämns flera olika hantverksgrupper varav stävsmed (idag ungefär båtbyggmästare) verkar vara det som stod högst i kurs hos kungar m.fl. Man skall inte heller glömma yrkeskategorin yrkeskrigare.

[Hans Menzing]

Håller med Angantyr. Vi har ju massor av bevis på att det fanns duktiga hantverkare under vikingatiden. Däremot vet vi förstås inte hur självständiga de var, kanske var de flesta anställda på stormannagårdar och skapade skepp, vackra vapen och konstnärliga inredningsdetaljer. För att kunna ägna sig åt högstående hantverk krävs säkra kunder, då som nu.

[Yngwe]

Det bör ha funnits relativt många specialiserade yrken för att kunna täcka behov i samhället.  Båtbyggare är naturligtvis nödvändigt, hantverket kräver mer vana än vad man kan få av att försörja den egna släkten med ett skepp. Livslängden på skepp bör ha varit så pass lång att man bara behöver bygga ett par tre skepp under sin livstid, och det är knappast tillräckligt för att upprätthålla och utveckla sådant avancerat hantverk.  Detsamma gäller säkert för vapensmeder, byggmästare, jordemödrar och många fler där hantverksnivån är relativt hög även utanför högstatusmiljöerna.  Så när det var dags att bygga nytt långhus eller få barn till världen skickade man nog efter specialister för detta ändamål!

[AndreasE]

Nja, långhus kunde man nog bygga själva på de flesta gårdarna. Byggnadernas livstid varierade nog, men framför allt ekonomibyggnader byggdes om/ersattes regelbundet. Sedan så hjälpte man säkert till när granngårdarna behövde bygga nytt. I ett genomsnittligt område befolkningsmässigt byggdes det nog hus tillräckligt ofta för att kunskapen hela tiden hölls levande.

Hallbyggnader åt eliten var nog en annan sak. Där behövdes det säkert mer specialiserad arbetskraft.

[Yngwe]

Visst, enklare byggnader byggdes nog ofta.


Men långhusen ersattes knappast många gånger per generation och är alldeles för stora och komplicerad för att byggas på känn och ett vagt minne från ungdomen. I en så viktig byggnad är det självklart att rådfråga någon man vet har koll på hur de ska byggas.

[Hans Menzing]

Kanske borde jag påpekat att det nog inte alltid handlade om hantverkare i dagens mening. De fick naturligtvis vara beredda att hoppa in och göra vad som behövdes för stunden.
Dessutom handlar det om olika avancerade byggen. För att bygga ett av de fantastiska långskeppen som vikingarna for omkring i så krävdes specialister av alla de slag. Och arbetet tog mycket lång tid. Men sedan fanns det ett stort antal andra farkoster av olika storlekar och typer för olika användningsområden. På samma sätt som ett svärd inte sällan var ett konstverk värt en förmögenhet, så behövdes det en massa enklare vapen.
Så vi får akta oss för jämförelser med dagens uppdelning.

[AndreasE]

Yngwe, det beror på vad för sorts långhus du talar om. Innan vikingatiden var långhuset den vanligaste hustypen. Varje gård bestod av två-tre långhus, varje bygemenskap av ett antal gårdar. En genomsnittlig bygemenskap på tex 700-talet bestående av säg fyra gårdar lär då ha haft 8-12 långhus. Säg att husen har haft en genomsnittlig levnadstid på 50 år (omdiskuterat) så borde det utföras ca 16-24 husbyggen/100 år, alltså ett husbygge vart 4:e-6:e år. Även om det är en överskattning så lär varje bonde varit med om ett antal husbyggen under sin uppväxt. Kunskapen lär ha hållits fräsch utan problem.

När vi gräver ut boplatser från järnåldern hittar vi ofta 15, 20 hus från en ensam gård som brukats i några hundra år. Dessutom är ombyggnationer av husen (omstolpningar, förstoringar osv) vanliga. Gårdarna var långt ifrån statiska.

Men som sagt, elitens hallbyggnader lär ha varit betydligt ovanligare byggen, så där kan det förstås ha funnits en mer specialiserad expertis att tillgå.

När man är ute och gräver får man verkligen känslan av att byggkunskap måste ha varit ett sorts allmängods för man byggde verkligen otroliga mängder hus av olika slag även på helt vanliga gårdar.

[eostnas]

Tack för svar och diskussioner!
Det jag menade med just yrkesmän kontra hantverkare var mer att individerna i Rom såg sin identitet utifrån yrket, snarare än vilken släkt de kom från.

Men kol då. Hade man det? Det fanns kol i tidigmedeltida gravar i Lund, från 1000-1100-talet. Träkol har jag för mig. Då måste det väl ha funnits en svedjetradition på vikingatiden?

[Yngwe]

Yngwe, det beror på vad för sorts långhus du talar om. Innan vikingatiden var långhuset den vanligaste hustypen. Varje gård bestod av två-tre långhus, varje bygemenskap av ett antal gårdar. En genomsnittlig bygemenskap på tex 700-talet bestående av säg fyra gårdar lär då ha haft 8-12 långhus. Säg att husen har haft en genomsnittlig levnadstid på 50 år (omdiskuterat) så borde det utföras ca 16-24 husbyggen/100 år, alltså ett husbygge vart 4:e-6:e år. Även om det är en överskattning så lär varje bonde varit med om ett antal husbyggen under sin uppväxt. Kunskapen lär ha hållits fräsch utan problem.

När vi gräver ut boplatser från järnåldern hittar vi ofta 15, 20 hus från en ensam gård som brukats i några hundra år. Dessutom är ombyggnationer av husen (omstolpningar, förstoringar osv) vanliga. Gårdarna var långt ifrån statiska.

Men som sagt, elitens hallbyggnader lär ha varit betydligt ovanligare byggen, så där kan det förstås ha funnits en mer specialiserad expertis att tillgå.

När man är ute och gräver får man verkligen känslan av att byggkunskap måste ha varit ett sorts allmängods för man byggde verkligen otroliga mängder hus av olika slag även på helt vanliga gårdar.

Nja.... Det är rätt många mantimmar bakom ett sådant bygge, om man räknar anskaffande av material och dylikt.... Det känns högst tveksamt om byns alla arbetsföra var fjärde eller sjätte sommar deltog några veckor i husbygge.... Jordbrukare brukar inte ha så mycket tid över så års....   Det är nog därför mer relevant att hålla det inom gården, man bygger då nog kanske 4 till 6 gårdar per hundra år. Det är alltså mer än femton år mellan gångerna. En långlivad hinner kanske med att se gårdens alla tre hus bytas under sin livstid.


Jag menar att det är för sällan för att upprätthålla en god kunskap om relativt avancerade byggen.  Jag håller det därför som högst troligt att det i bygderna finns de som har extra god kunskap om husbyggen, och därför anlitas som byggmästare när man skall bygga nytt. Han eller hon deltar kanske i flera byggen om året utvecklar givetvis en erfarenhet som vida överstiger bondens och kan bedömma hur mycket material som behövs, vad som funkar och inte funkar osv.


Sen deltar givetvis gårdens folk i bygget, men då som grovarbetare efter byggmästarens instruktioner.

[Anganatyr]

Nja.... Det är rätt många mantimmar bakom ett sådant bygge, om man räknar anskaffande av material och dylikt.... Det känns högst tveksamt om byns alla arbetsföra var fjärde eller sjätte sommar deltog några veckor i husbygge.... Jordbrukare brukar inte ha så mycket tid över så års....   Det är nog därför mer relevant att hålla det inom gården, man bygger då nog kanske 4 till 6 gårdar per hundra år. Det är alltså mer än femton år mellan gångerna. En långlivad hinner kanske med att se gårdens alla tre hus bytas under sin livstid.


Jag menar att det är för sällan för att upprätthålla en god kunskap om relativt avancerade byggen.  Jag håller det därför som högst troligt att det i bygderna finns de som har extra god kunskap om husbyggen, och därför anlitas som byggmästare när man skall bygga nytt. Han eller hon deltar kanske i flera byggen om året utvecklar givetvis en erfarenhet som vida överstiger bondens och kan bedömma hur mycket material som behövs, vad som funkar och inte funkar osv.


Sen deltar givetvis gårdens folk i bygget, men då som grovarbetare efter byggmästarens instruktioner.

Jag håller med dig fullt ut Yngwe. Det var så här det gick till under historisk tid och det är nog inte allt för vågat att anta att det var liknande under tex järnåldern.

[AndreasE]

Även om inte alla byns män deltog i varje bygge så kunde man förstås hälsa på, inspektera bygget, diskutera byggteknik med de som byggde för tillfället, kanske hjälpa till med mer arbetskraftskrävande moment osv. Min poäng är att byggen var en regelbunden företeelse, och att den genomsnittliga personen knappast hade "vaga" minnen av det senaste långhusbygget. Att det sen säkert fanns individer i de flesta byarna/bygderna som hade lite mer erfarenhet än gemene man är väl sannolikt. Så är det ju med allt i livet.

[Hans Menzing]

Vad gäller husbyggen så har vi väl lite kunskap om gemensamma byggen som kyrkor. Här i Västergötland skall ha byggts 500 kyrkor i sten under 1100-talet, om jag inte minns alldeles fel. Naturligtvis krävdes det uppslutning av nästan alla i bygden med tanke på att folkmängden inte var så stor.
Var en en fick göra det han klarade. Så var det naturligtvis tidigare också.