Forts!
Nordeuropéerna med keltisk kultur besegrades av romarna eftersom de inte var särskilt eniga inbördes, samt saknade stående arméer. Detta insåg ledarna och man skapade då förutsättningar för existensen av särskilda krigarsällskap, vilka självklart ställdes under kontroll av tingets (motsvarighetens) ledning, genom att de utsåg befälhavarna för dessa sällskap. Man insåg också tidigt att ALLA folk inom norra Europa behövde samabeta militärt för att skapa den militära numerär, som skulle kunna stå emot den romerska aggressionen. Krigarsällskapen är alltså stommen, men det allmänna folkuppbådet var den avgörande styrkan. Man kom alltså med tiden överens om metoder för hur den militära styrkan skulle kunna närma sig romersk standard. D v s man fastställde enhetsutrustning för folkuppbåden ("fulla vapen, hjälm, sköld, järnskjortel"). Vissa skulle vara beridna, andra skulle medtaga båt för sin transport. Detta leder med tiden fram till vad vi känner som ledungen.
I Norden utkrävs ledungstjänst av landstinget resp av alliansers ting. Det är därför organisationsbasen (skeppslag, roten, sedemera socknen etc) är så likartade genom hela Norden. Det är också landstinget/allianstinget, som beslutar om och när ledungen skall samlas, såvida inte ett land blir attackerat, för då tar utsedd befälhavare ledningen utan föregående beslut. Med tiden, fram till 900-talet, så har krigarsällskapen omvandlats till en hird underställd en av landstinget/allianstinget vald befälhavare. Ibland kallas denne kung, vilket av Romersk Katolska kyrkan jämförs med Mellan- resp Sydeuropeiska monarkier av "Guds Nåde", d v s kungen antas ha större makt än denne eg har i ett tidigt skede. Men kungen/befälhavaren (jarlen) har tjänst kontinuerligt medan den ansvarigt styrande lagmannen är hemförlovad större delen av året. Då åläggs kungen allt fler uppdrag mellan tingssessionerna. Makten ökar. Uppsala Öd och liknande institutioner (där namnen på de flesta inte är kända) är helt enkelt den resurs med vars hjälp den stående militära styrkan skall kunna försörjas/avlönas. Kungen/befälhavaren personligen (släkten) var sannolikt inte barskrapade, men egendomarna låg sannolikt sällan på platser där kungen behövde vistas, så när den milöitära organisationen ökar i omfång krävs mer offentlig finansiering för kungens person. I övrigt finansierades inom ett landstings/allianstings område varje åtgärd med att ta ut ersättningar av det, som skulle skyddas. T ex skyddades handelssystemet av en särskild handelslagstiftning, som var enhetlig mellan ALLA handelsplatser, genom att handelsplatserna hade en skyddstrupp förlagd i någon lokal borg, vilken även svarade för ordningshållningen, samt att det fanns ett farledsskydd av patrullerande krigsskepp. För finansieringen av detta tog alltså den militäre befälhavaren upp avgifter, tullar, från besökare på handelsplatsen och från köpmannaskepp (Gutarnas handelsmän hade som sagt ett specialavtal).
