Under den turbulenta slutfassen på vikingtiden får även det unifierade Sveariket gå in i en 'union' med det katolska Europa - varför den gamla konstitution, den traditionella samhällsstruktur och dom gamla kulturtraditioner bryts och ersättas av katolska hövdingar, ämbetsmän, lagar och förordningar.
Efter närmare 200 år med utrikes och inbördes strider lyckas man alltså - under Birger Jarls tid - att hitta en balans mellan gammalt och nytt. Dom tysk-romerska feodallagarna som följde den katolska svärdsmission under 1000-talet blev nu reformerade - så dom viktigare bland som gamla rättsprinciper kunde återstadgas.
Dom nya, reviderade lagarna fick även utvecklas av inhemsk adel och deras lagmän - varför man på 1200-talets senare hälft ser nya landslagar utvecklas i hela Norden - från såväl norra och södra Norge som östra och västra Götaland. Precis samma process pågick i såväl Finland som Hälsingland, innan fusionen i Tre kronor blir en realitet. Det berättar allt något om forntidens nordiska kungadömen och lagtraditioner - och om ett nytt samförstånd mellan den kvarvarande nordiska kungsätterna och dom klerikala herrarna i Hamburg, Köln och Rom.
Bland dom gamla lagtraditioner man nu försöker återetablera är alltså det 'agnatiska' kungadömet - där landet får ha sin egen, självständiga statschef och riksråd. I motsatt fall skulle man enbart förblivit en administrativ avdelning, läs koloni eller vasallstat, i det katolska imperium.
När Birges Jarls son Valdemar hyllas till konung i Sverige lär det vara samma år som Birger genomför konventet i Reval, där handel och kyrkoliv ikring Finska viken regleras - och Reval byggs ut som kontrapunkt till Gotland och Lubeck. Enligt krönikerna hölls konventet sommaren 1250, vilket lär tyda på att Valdemar hyllats inte bara en ny regent, men en ny, permanent kungalinje - från egna led.
Då var Svealand och Götaland sen länge förenande. Det 'nya' år 1249/50 är att Finland och Baltikum plötsligt kom till, som officiella delar av det nya, katolska Norden. Birger Jarls enande - där tre (gamla) kungadömen nu samlas i ett - tog givetvis modell efter dom lagar och konstitutioner man väl kände till från den forna vikingatiden - då linga/ynglinga-ätten rådde i Svealand och andra ätter (etniciteter, gentes) i Finland, Götaland och Danmark.
När tiderna blev än kärvare - efter digerdöden - fick man även fusionera denna union med det gamla danska och det förenade Norges kungavälden, i det vi känner som Kalmar-unionen. Man kan mao. se på behovet och processen fram till unionen mellan Sveariket (inkl. Götaland) med Finland (inklusive Kvenland och Baltikum) som en tidig version av Kalmar-unionen - där alla Nordens gamla kungadömen fick gå i hop för att inte falla i upplösning - som kulturformer och samhällstraditioner.
Det åär mao. ingen saklig orsak bestrida att Birger jarls söner blev kungar av ett rike som förenade dom gamla kungadömen i Götaland, Svealand och Finland.
