Jordegendom hade i Nordeuropa en religiös anknytning till sin ägandes familj/ätt/klan. Något liknande fanns inte (kvar) söder om det f d limes när kristendomen satte sig fast i norr.
Detta innebär att donation av gods inte innebär att ägandet av nämnda övergår till kyrkan. Donationen avser olika typer av AVKASTNING från gård/gods och alltså inte som i romersk rättsordning någon överföring av ägande. Det tog Romersk Katolska kyrkan flera 100 år att till slut fått genomfört ett på romersk rätt baserat lagsystem inom norra Europa, vilket samtidigt innebär att ägandet av donerade egendomar överförs till kyrkan.
Kyrkan fick dock kompromissa en del. De rikaste och mäktigaste familjerna/ätterna/klanerna tilläts efter mycket förhandlande återta en hel del av de donerade egendomarna, mest för att "syftet" med donationen var utfört. Precis, som noterats i föregågna inlägg, så "råkade" händesevis många donationer överensstämma med individers arvsberättigande, rätt till hemgift (förtida arv) etc. Det berodde förståss på att syftet var att säkra en "ståndsmässig" försörjning även inom kyrkan för resten av livet för individen det gällde. När individen dog, så var syftet med donationen uppfyllt, och familjen/ätten/klanen hade enligt gammal lag rätt att återta avkastningen.
Men Romersk katolska kyrkan trixade till det genom celibatet, uppfinning av skärseldsbegreppet, avlatsshandel (jord gick bra som köpeskilling), tillsättning av (ledande) prästtjänster, lagstridiga manipulationer, ny rättsordning etc för att bita sig fast i de egendomar de fick avkastningar av, som om de ägde dem. Även många högreståndskvinnor, typ änkor, andradöttrar etc, placerades in i kloster för att bli abedissor, liksom deras bröder för att bli ledande präster, i utbyte mot donationer.
