Anund Jakobs roll i spelet lär ha varit den nyttige idiotens. Som "förblindat" katolik trodde han nog på sina biskopar, då man ville ha kungen och hans hird med i Österled. Om han varit "klädd i guld" kan det ju tyda på att han trodde sej vara på väg till Novgorod, där hans syster, drottning Ingegerd, hade dött i februari samma år.
Så långt kom han dock aldrig. Ej häller kom han eller hans hird hem. Enligt Adam hade dom dött i "Amazonernas land" - vilket enligt samma Adam låg mellan "Unnis birca" (Åland) och Estland. Orsaken till Anunds härtåg till amazonlandet var att "utöka riket". När han och hela hans hird dog var orsaken att dom hade "druckit förgiftat brunnsvatten"(sic!). Här skulle tydligen inte vara skandinaviska vittnen närvarande, när man lät albigensertågens motto "Gud känna sina" (
"quis ut deus") - kunde trampa nordbornas helgade godar, dragoner och drakar till stoft - med "skinande svärd och svidande eld":
http://de.wikipedia.org/wiki/Abtei_St._Michael_(Siegburg)
Dom 30.000 legoknektarna lyckades alltså plundra och utrota det gamla, fornnordiska kungadömet i finska viken, varför Adalvard och Hildebrand kunde återvända som hjältar i Bon, Basel och Rom och rädda en pank påvekyrka. Dessutom hade nu Polen, Baltikum och Finland fallit under katolsk domen och Konstantinopel blivit avskurit mot Östersjön. Därför kunde Leo IX nu hävda överhöghet inom kyrkan - vilket ledde till den stora schismen - och dom eviga fientligheter - mellan öst och väst...
Hursomhelst kunde man nu förklara att man nu hade fört "kristendomen ut till världens yttergränser" - som Adam skriver. Tyvärr glömde såväl Sven Ulfsson som Hildebrand, Adalbert och "övergriparen" Adalvard av Skara mera noggrant berätta om
hur det hela faktiskt hade skett.
När Anund och hirden
inte kom hem fick man givetvis veta - mer eller mindre - vad som hade skett. Vad vi vet är att dom regerande stormännen enades om att omedelbart jaga katolikerna ur landet och hylla Emund till kung. Därenäst fick dom hugga de minnesstenar vi fortfarande kan beskåda. Resten är väl - som det heter - känd historia, med inbördeskrig i såväl Sverige som Norge - intill 1150-talet, vartefter devisen varit att det är öst-kyrkan och (givetvis) 'ryssen' man får frukta och bekriga...
---
Det Ulfberth-svärd man just hittat i Tavastehus - i hop med ett frankisk korsfararsvärd - är faktisk sällsynt. Av dom 168 Ulfberth-svärd som hittats i Europa finns enbart ett med kristen prägning. Detta är hittat i centrala Tyskland och inngraverats med "In Nomine Domine". Ulfberth-svärden hör i princip till vikingatidens nordiska mästarsmeder - vilket gör det tyska svärdet unikt. Intill man nu hittat ett exemplar till av samma fenomen - där en hednisk smedja smidd ett katolskt svärd - i en krigargrav i Tavastehus.
Här hör det till saken att träkol såväl som brända ben hittats i samma grav. Båda daterats till mitten av 1000-talet.
Kollar man med dom äldsta, svenska mynt så finns detta motto ej på Olof Sköldkonungs penningar, även om han anses ha varit "kristen". Knut den Store gjorde däremot ett nummer av att vara konung "i Kristi Namn". Samma sak med Anund Kolbränna - vars mynt präglas med latinsk text - "Anun rex IND". Det senare en forkortning för "In Nomine Domini".
http://www.fotevikensmuseum.se/d/sites/default/files/upload/pdf/vikingatida_mynt.pdf Sammantaget med 1050-talets runsten från Gävle, där ledungschef Eigil minnas som omkommen "i Tavatlont", börjar ju tolkningsmöjligheterna bli rätt begränsade.
Runstenar:
http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Runestones#G_134http://en.wikipedia.org/wiki/Baltic_area_runestones#G_135http://en.wikipedia.org/wiki/Ingvar_runestones