Min tro och arbetshypotes är att VG & ÖG inte började bli en enhet förrän tidigast på 800-talet
Finns det någn KLAR anledning att använda just 800-talet som inkubationstid för ett svensk-götiskt embryo?
Eller kan det finnas andra perioder som producerat större behov och anledning till en sådan fusion?
Jag finner det lite troligt att en sådan union mellan två gamla ätter kan ha pågått EFTER att frankerna gått till massivt krig mot saxerna - och nu satt sej före att erövra såväl Norden som dom britiska öarna. Tvärtemot tycker jag insatserna under vikingatidens dramatiska mobilisering, ko-ordinering och tekniska utveckling som ett resultat av en
förutgående fusion.
Skal den lyckade försvarskampen förklaras militärt, ekonomiskt och politiskt behöver man ett enad Norden - till ko-ordinerade insatser mellan många och tilldels mycket produktiva lokalmiljön. Det lär vara liten tvekan om att den mobilisering som pågår under 700-talet - t.ex. på Bråvalla - föregår i väl ordnade former och faktisk gäller alla land ikring "Svevernas Hav" och "Germanernas Hav". (Se förövrigt "Kungar ikring Nordsjön, 200-800".)
Man får beakta att dessa samhällen förmår utvisa ett rejält og effektivt motstånd mot central-Europas massiva och vältränade krigsmaskin. Då får man ha rejält på fötterna - såväl materiellt och ekonomiskt som socialt och politiskt - och uppträda ytterst rationellt och ko-ordinerad.
Under yngre romertid och in i folkvandringstid ser man goter, vender, svever och germaner på samma sida om Limes. När vi kommer till 800-talets början står dom samma grupper fortfarande samman, norr om Danevirke. Det är omöjligt att inte se något sammanhang mellan dessa två skeenden.
Fusionen mellan svear och götar lär definitivt ha pågått omedelbart efter goternas emigration till Spanien och Italien. Därför lär 400-talet vara den naturliga tidpunkt - vilekt avtäcknas i arkeologiska spår från hela Skandinavien. Dom samlade storhögarna lär i den anledning vara en signatur.
När vendeltiden påbörjas får även norrmän och helsingar ha utvecklat 'svealändsk' jordbruk. Under Adils och Anunds tid skickas nya husdjur och större hästar skickades från Svealand till dom allierade i norr och väster.
Samtidigt bryts ny mark och nya vägar. - mellan dom nordiska huvudsäten - och svearna skickar nya husdjur till norra Sverige och Norge. I Götaland ser man en liknande social re-strukturering och ekonomisk intensivering. Sen får vi en rad tydliga gravminnen efter ett ny typ hövdingar med "fullvapengravar" - likt ledare från ett krigarkast.
Trotts nya praktvapen och hjälmar - och trotts Snorres underliga historier om kungar, som skal slå ihjäl varandra med hästbissel och dylikt - verkar folkvandrings- och vendeltid att ha varit både fredlig och framgångsrik inom Skandianvien. Arkeologen Per Rahmquist är en av dom som funderat över sådana aspekt i sin behandling av storgravarna i Högom. Produktionen av inhemska praktföremån har också varit betydlig, samtidigt som kontakt och handel mellan Skandinavien, Baltikum, Polen och Krim är genomgående - och drivs väl så mycket av götar som av svear och hälsingar.
Folkvandringstidens utvandringen lär förorsaka en större strukturändring i dom flästa svenska landskap. När Skandinavien går in i Vendeltid och Merovingertid lär fusionen mellan svear och götar ha blivit ett faktum. Det kan förklara skandinvernas förmåga att mobilisera tillstreckliga till att stå emot den franko-romanska krigsmaskinen - som under slutet av 700-talet tar det massiva kriget norr om Rhen med. Då får rönen från vendeltidens heruler igen användas - i hop med vendeltidens inovationer och ett tydligt och målmedvetet modus operandi.
