Fyndkontext:
I dom områden som dessa svärd gravlades - i hop med div. hövdingar - lär "Ulfberht" ha varit en ideal.
I områden med enstaka lösfynd - främst från bottnen av älvar - lär någon ha kastat från sej denna kostbarhet, i någon form av nöd. Ett gammalt motiv i krig är att man som döende soldat pliktar undvika att ens vapen faller i fiendens händer och så vänds emot ens egna. Att "kasta svärdet" - som det refereras i sagorna - har troligen ansetts som en hjältedåd av en döende viking.
Järnkälla:
Jämför man med dom övriga fakta som framkommit på denna tråd är det mer än sannolikt att stålkvaliteterna kom från lokalt järn. Dom mest avancerade smältugnar ("järnvinnor") som fanns under romartid är utgrävda i Mellan-Norden, där man var i gång med metodisk utvinning redan 400 år före Augustus. Under den mest intensiva utvinning var man uppe i en årlig produktion på mer än 50 ton - vilket föregick mellan 100 f. Kr. till 200 e. Kr. Sen föll produktionen i detta området gradvis fram till vikingatiden.
På grundlag av dom senare års mitt-nordiska arkeologi är det alltså mer än långsökt att förlägga källan till stålkvaliteterna i fjärran land. När man sen spekulerar fram Afganistan blir det rent av löjligt, eftersom Ibn Falladn och andra arabiska källor berättar att väringarna EXPORTERADE vapen av järn till arabländerna söder om Kaspihavet. Vid sidan av lampolja, vita falkar och andra "arktiska skatter" var det främst denna vapenteknologi som gav kufiskt silver - och en allians mot gemensamma fiender - i retur.
Arabiska krönikor berättar förövrigt om väringar (Rhos) som hade dött och höglagts i dessa områden, med sina svärd. Så snart väringarna lämnat blev gravarna öppnade av lokala hjältar, på grund av "vapnens exceptionella kvalitet".
Tolkningsram:
Att skandinaviska arkeologer och historiker inte uppfattat vad den föreliggande empiri vittnar kanske om att man har en "underliggande, outtalat tolkning" liggande som en paradigm under hela ens tänkande. Därmed håller man - mer eller indre medvetet - fortfarande på utdaterade deviser från gamla och nya bibelskolor, där man "alltid trott" att all vår civilisation och kultur-impulser kommit från dom stora och folkrikare områden mellan Italien och Indien.
Vad gäller metallurgi och järnhantering stämmer det tydligtvis inte - om fynd o fakta har något med saken att göra. Alltså får man vidga sina tolkningsramar - och justera sin paradigm.
Dagens europeiska arkeologi berättar som sagt en långt mer nyanserad historia, där kulturimpulser och civiliserande faktorer kommit och gått i bi-laterala förbindelser - mellan Nord-Atlanten, Östersjön, Vita havet, Kaspihavet, Svarta havet och Medelhavet. Vidare vet vi numer att den båtkultur som befolkade norra Europa, Skandinavien, Baltikum och Ryssland under mesolitisk stenålder omsider fick igång dom kommunikationer som kunde binda dom sydliga kulturfolk till handel och vandel med Östersjöns båtbyggare, navigatörer, flinthantverkare och bärnstenskonstnärer.
Att denna Östersjökultur varit en aktiv del av dom "stora" civilisationernas framväxt har tydligen lite svårt för att hitta hem till endera nordiska fakultet. Därav en hel del onödvändiga spekulationer - om "mystiska krafter" och "afghansk myrmalm" för att göra vikingarnas främsta krigsvapen - av ulfberht-kvalitet.
Tolkning:
Det man behöver för att göra dessa svärd hittar man främst i dom myr-och skogrika områden inom "Nordens Gröna Bälte" - där det finns tjära och träkol mer än nog för att producera 1500 graders värme - och därmed dom stålkvaliteter som beskrivs i ovan länkade film.
Forn-nordiska legender och mytologier framställer ett antal grov-och finsmeder. Smederna som ideal och centrala aktörer i forntidens antika värld - som Ilmarinen, Tyr, Volund och Hefaistos - förklarar ju att metallurgiska kunskaper och färdigheter hållits i ära och hävd från "dom äldsta tider" - inte minst ikring Östersjön...
