Så vitt jag vet skedde invandringen när isen började att dra sig tillbaka från flera håll varav det äldsta fyndet på svenskt område är från Möllreröd i Skåne som daterats till ca 12 000 f Kr. Vidare är jag tveksam till att kalla dessa tidiga invandrande människor i norr för samer. Känns lika fel som att kalla dem som vandrar in från söder för Germaner.
/Johan
I dag kan vi väl enas om att det fanns en kontinuitet mellan dom mesolitiska och dom neolitiska befolkningar som bebodde Norden. Det finns tydliga trådar av kontinuitet fram till bronsålder och medelålder.
Ser man på språkens utbredning är det likaså klart att man i västra och östra del av Norden fått två skilda språkkulturer. Vi kan tryggt tala om att forntiden placerat den fenno-ugriska språkgruppen öster och en gotisk/germansk i väster. Nu påstår endera forskare att dom finsk-ugriska språken törs ha anlänt till Baltikum och Finland redan under äldre stenålder.
Språkforskaren Erik Snellman uppger att 40 % av ordstammarna i finskan är gemensamma med skandinaviska språk. Följaktligen antar han att "ur-germanskan" och "ur-finskan" utvecklats från ett gemensamt proto-språk. Genetiska samband mellan bärarna av dom två språktyperna stöder en sådan förklaring. I hop med finska och kvänska hör dom samiska dialekter naturligtvis hemma bland dom finsk-ugriska. Gemensamma mytologier tyder också på att här är gamla, nära samband mellan olika finsk-ugriska grupper.
Vender, balter, kareler, finnar och kväner har m.a.o. en längre, gemensam historia med samerna. I vardagsspråk har norrmän omtalat dom alla som "finnar", medan man i Sverige använt etynomet "lappar". Medan man i Norge/Danmark kallat dom nordliga områden av Skandinavia för "finn-mark" har man i Sverige/Finland kallat nordkalottens områden av skog- och jord-lappar för "lappmarker". Här kunde finnas både svenska eller norska fjällbönder, sida om sida med kväner och/eller samer.
Efter friden i Åbo 1743 blev omsider den ryska, danska och svenska kronan sams om hur indelningen av nordkalottens lappmarker skulle vara. Avtalet mellan Danmark-Norge och Sverige-Finland kom år 1754 och kallas "Lappekodicilen". Här fick dom familjer som drev aktiv renskötsel över gränserna en egen stadga, där deras rättigheter att röra sej över riksgränserna blev bokförd. Rendrivande "fjällfinnar" (flyttsamer) hade alltså en undantagsrätt som inte gavs åt bofasta samer, kväner, svenskar eller norrmän.
Med tiden började båda länder att befästa och utveckla sina domener, vilket bl.a ledde till att 'finnarna' på norska sidan av Lappmarkerna fick "flytta tillbaks där dom kom ifrån" eller bli assimilerade i den norsk-danska kulturen. När dom statliga och kyrkliga missioner nådde Finnmark och samernas områden fick även dom åka till norsk skolor - där enbart norska språket och den kristna tron var tillåtet.
Dom övergrepp som skett med samer, kväner och skogsfinnar skall aldrig förnekas - och det är en sann glädje att vi långt omsider fått lagar som säkrar etniska minoriteters rättigheter i såväl Nörje som Sverige. På den andra sidan borde det vara lika uppenbart att dom senare seklers politiska förtryck och sociala nöd inte får stå i vägen för den forskning som gäller tidigare epoker i vår historia - då detta förtryck inte existerade och handeln över nordkalotten gick till såväl Vita havet som Lofoten och Bottenviken.
Att vi efter vikingatiden blev utsatta för aggressioner, erövringar och förtryck från främmande makter är sen ett öde alla nordbor har gemensamt. Men det borde inte lura oss till att fortsätta att så split och göda meningslösa fördomar - nåndera vägnar.
Vill man förstå vårt nordiska ursprung behöver man sammanhålla och jämföra såväl de materiella spår som dom språk och mytologier som levt på alla tre sidor av Bottenviken - ända sen stenåldern...
