Uppsala Högar

[Yngwe]

Vi hör nu ofta att materialet i Uppsala högar är enastående rikt. Tyvärr har jag inte riktigt uppmärksammat detta förut och lyckas inte riiktigt skaffa mig koll på vilket sätt den sticker ut.  Med den begränsade information jag hittat så verkar det snarast som i stort sett allt man hittat även hittas på andra platser.  Är det just sammansättningen som är unik eller är det även i detaljerna?   


Skulle man kunna få en redogörelse som också tål en kritisk granskning?

[AndreasE]

En ok genomgång är John Ljungkvists artikel i Fornvännen där han omdaterar högarna till tidig vendeltid. Här finns artikeln.

Observera att den endast tar upp de föremål som är relevanta för dateringen. Alla föremål är alltså inte med.

Kort så kan man säga att materialet är mycket fragmentariskt på grund av den enorma hetta som bålen utsatt dem för (det måste ha varit mycket stora bålkonstruktioner), och det faktum att bara en liten del av materialet togs ut ur gravarna när de undersöktes. Flera kilo material beskrivs ha lämnats kvar i högarna.

Men det som finns kvar är av väldigt hög kvalitet. Ifrån Östhögen så har vi bland annat filigranbleck i guld, djurfiligranbleck i guld och pressbleck i silver som kommer från mycket exklusiva guldsmedsarbeten av en typ som bland annat påträffats i Taplowgraven i England och de massiva guldmunblecken från Tureholm. Ett av fragmenten skulle kunna komma från en guldhalsring.

I Västhögen har vi en svärdsknapp av massivt guld med cloissoné. Det finns endast ca 5 gravar med svärdsknappar av denna typ i Europa, bland annat Sutton Hoo och Vallstenarum på Gotland. Sedan har vi ett pyramidformat guldföremål med cloissoné, vilket antingen är ytterligare en svärdsknapp eller ett beslag av en typ som finns i Sutton Hoo. Sedan har vi ytterligare ett massivt guldarbete, en del av en söljeram med closonné - även denna med paraleller i Sutton Hoo och Taplow.

Till detta kommer några fantastiska och helt unika byzantiska kaméer, av vilka det inte finns några paralleller utanför Sydeuropa.

Dessutom finns det flera kilo smält glas från en stor mängd glasbägare insamlat från högarna, samt en hjälm i östhögen.

[AndreasE]

Med den begränsade information jag hittat så verkar det snarast som i stort sett allt man hittat även hittas på andra platser.  Är det just sammansättningen som är unik eller är det även i detaljerna?   

Man kan säga att föremålen är mycket ovanliga, men inte utan paralleller. Det intressanta är var parallellerna hittas. De hittas nämligen inte i "vanliga" aristokratiska gravar från perioden, utan i de allra rikaste gravarna i Europa som Sutton Hoo, Taplow osv. När de inte hittas i gravar, så förekommer de ibland i deponeringar, tex Staffordshire-horden som hittades i England för några år sedan och som tros komma från en kunglig samling/verkstad, eller som lösfynd (tex svärdsknappen från Väsby).

Sammanlagt så är det både föremålen i sig, och materialets sammansättning som sticker ut. Det finns enskilda gravar i tex Sverige med vissa föremål av samma typ (tex en grav i Vallentuna med en svärdsknapp av samma sort), men de förekommer då som solitärer tillsammans med mer "vanliga" föremål.

[Carl Thomas]

En stor mängd ved innebär inte en högre temperatur när vi pratar om bål, det innebär att elden brinner under en längre tid - med samma temperatur.

Det som kan öka temperaturen är vind. Ju kraftigare blåst - ju högre temperatur får elden/glöden, ju mer ved - ju längre tid hålls denna höga temperatur.

Thomas

[Carl Thomas]

En hypotes som framförs är ju att våra storhögar, som är uppförda under en ganska så kort tidsperiod, är gjorda av en grupp invandrare/återvändare eller kanske ockupanter. Alltså folk utifrån - och som bara var här under en kort tid innan de försvann, reste hem igen - eller assimilerades.

Högarna i GU kan alltså då (?) vara en manifestation av detta folk. De placerade dessa tre/fyra storhögar just där på det gamla gravfältet för att visa sin dominans?

Likadant är det då över hela landet, i alla fall där dessa storhögar finns?

jag har lite svårt för den hypotesen - men den är ett möjligt alternativ.

Om nu fynden i GU:s storhögar är så spridda internationellt kan det ju kanske visa på ovanstående, eller liknande hypotes?

Thomas

[AndreasE]

En stor mängd ved innebär inte en högre temperatur när vi pratar om bål, det innebär att elden brinner under en längre tid - med samma temperatur.

Det som kan öka temperaturen är vind. Ju kraftigare blåst - ju högre temperatur får elden/glöden, ju mer ved - ju längre tid hålls denna höga temperatur.

Absolut, min felformulering. Bålen var mycket stora, och byggda för att brinna häftigt. Åtminstone ett av dem byggdes över en grop, troligtvis för att få den syretillförsel du pratar om.

En hypotes som framförs är ju att våra storhögar, som är uppförda under en ganska så kort tidsperiod, är gjorda av en grupp invandrare/återvändare eller kanske ockupanter. Alltså folk utifrån - och som bara var här under en kort tid innan de försvann, reste hem igen - eller assimilerades.

Högarna i GU kan alltså då (?) vara en manifestation av detta folk. De placerade dessa tre/fyra storhögar just där på det gamla gravfältet för att visa sin dominans?

Likadant är det då över hela landet, i alla fall där dessa storhögar finns?

jag har lite svårt för den hypotesen - men den är ett möjligt alternativ.

Om nu fynden i GU:s storhögar är så spridda internationellt kan det ju kanske visa på ovanstående, eller liknande hypotes?

Thomas

Det är väl förstås möjligt att så är fallet, men jag vet inte om så många arkeologer tror på den hypotesen idag. Det faktum att dessa sorters föremål hittas i den översta elitens gravar från Skandinavien i norr, till England i öster och Italien i söder, tyder för mig snarare på att vi har en europeisk övre elit som genom kontakter med varandra utformat ett gemensamt symbolspråk, i vilket föremål tillverkade i det frankiska området, och då framför allt i de merovingiska kungliga verkstäderna, spelar en viktig roll.

Importerade lyxföremål har alltid varit betydelsefulla för en elitbefolkning. De representerade säkert allianser med avlägsna områden, kontroll över handelsvägar och generell rikedom. Även den romerska järnålderns kammargravar har sin beskärda del importerade lyxföremål.

Sen byggs ju storhögar under en ganska lång period i syd- och Mellanskandinavien, från mitten av 500-talet till slutet av vikingatiden, ca 400 år.

[Yngwe]

Tack Andreas


Jag har läst Ljungqvists artikel, och det var bl.a. en av orsakerna till frågan.


 Förvisso jämförs ju artefakter med sådana från  motsvarande högstatusgravar i Sutton Hoo, Taplow och Krefeld. Men samtidigt så refereras ju också till motsvarande fynd som gjorts i gravar även i "närområdet". Det är ytterst få saker som nämns där som verkar kunna knytas enbart till en enbart dessa super-status-gravar (om uttrycket tillåts)
Finns det något sådant föremål?




Uppsalahögarna hör väl också till det som kallas "berika brandgravar", även om det tillvaratagna materialet är litet så pratas det ju om hundra liter ben, meo en av de benrikare av detta slag. Det i sig antyder ju att förbränningensgraden är dålig vilket givetvis är gynnsamt för bevarandet.  I hur hög grad kan man förvänta sig att detta påverkar utfallet?

[AndreasE]

Tack Andreas


Jag har läst Ljungqvists artikel, och det var bl.a. en av orsakerna till frågan.


 Förvisso jämförs ju artefakter med sådana från  motsvarande högstatusgravar i Sutton Hoo, Taplow och Krefeld. Men samtidigt så refereras ju också till motsvarande fynd som gjorts i gravar även i "närområdet". Det är ytterst få saker som nämns där som verkar kunna knytas enbart till en enbart dessa super-status-gravar (om uttrycket tillåts)
Finns det något sådant föremål?




Uppsalahögarna hör väl också till det som kallas "berika brandgravar", även om det tillvaratagna materialet är litet så pratas det ju om hundra liter ben, meo en av de benrikare av detta slag. Det i sig antyder ju att förbränningensgraden är dålig vilket givetvis är gynnsamt för bevarandet.  I hur hög grad kan man förvänta sig att detta påverkar utfallet?

Parallellerna till gravarna i närområdet är framför allt stilistiska. Det man jämför är alltså ikonografi. Det finns absolut starka paralleller med tex båtgravfälten i föremålstyper och bildspråk. Däremot så skiljer sig material och kvalité. På båtgravfälten är svärdsknapparna gjorda av förgylld brons med vissa pressbleck i tex silver. I GU är svärdsknapparna och beslagen av massivt guld. I båtgravfälten anses många av föremålen vara tillverkade lokalt, medan de i GU troligtvis tillverkats i kontinentala verkstäder med koppling till det merovingiska kungahuset. Samma formspråk och ideologi, men olika nivåer av exklusivitet.

De massiva guldföremålen tillhör definitivt "super-status-gravar", liksom kameerna, och ett av filligranblecken har endast en känd parallell över huvud taget.

Mängden ben säger mycket lite om förbränningsgraden. Högre förbränningsgrad ger inte mindre total mängd ben, utan mindre storlek på benfragmenten. Högarna i GU har en mycket hög förbränningsgrad (bland de högsta vi känner till), vilket dessutom förvärras av att fynden vi har endast utgör ett litet urval av det totala materialet, som gjordes för ca 150 år sedan av individer med betydligt sämre förutsättningar än vad vi har idag. De plockade helt enkelt endast ut det som glimmade som guld och några fragment där man tydligt såg ornamentik. Allt annat, allt som  grund av elden och tiden i askan och sotet, inte såg ut som någonting viktigt vid första anblicken, lämnades kvar tillsammans med alla järnföremål.

[Yngwe]

Visst, de massiva guld-detaljerna måste självklart ses som mycket speciella.


Förbränningsgrad är fel uttryckt av mig, det ska givetvis vara förbränningstemperatur.  En hög sådan medför ju fragmentering av benen vilket givetvis är mycket illa ur bevarandesynpunkt. En jämförelse mellan de benrika brandgravar visar ju att antalet individer av såväl människa som djur är relativt lika även fast volymmängden ben skiljer sig markant åt. Det bör rimligen åtminstone till del kunna förklaras med förbränningstemperatur. För LAndshammarsgraven sägs ju utryckligen att förbränningen varit mycket ojämn och att vissa ben knappt är brända alls. Som av ett sammanträffande är också denna grav mycket "rik". Det fick mig att fundera på ett eventuellt samband.

[Carl Thomas]

Citat: Det är väl förstås möjligt att så är fallet, men jag vet inte om så många arkeologer tror på den hypotesen idag. Det faktum att dessa sorters föremål hittas i den översta elitens gravar från Skandinavien i norr, till England i öster och Italien i söder, tyder för mig snarare på att vi har en europeisk övre elit som genom kontakter med varandra utformat ett gemensamt symbolspråk, i vilket föremål tillverkade i det frankiska området, och då framför allt i de merovingiska kungliga verkstäderna, spelar en viktig roll.

De som framför hemvändarhypotesen ser ju uust detta som ett bevis på hemvändare, alltså samma fyndmaterial i Italien, England, Frankeike och Skandinavien. En tolkning är ju den du framför, en annan tolkning är att detta är ett gravskick som spreds med hemvändarna som tog sig till just dessa områden på 500 talet. Gravsicket poppar upp hastigt samtidigt - och försvinner sedan sakta under några sekler eftersom hemvändarna assimileras? Materialet kan alltså tolkas på minst två olika sätt.

Nu hade vi ju den turen i vårt land att våra historiker gjorde allt för att skydda alla storhögar mot utgrävning, och det skall vi ju vara tacksamma för idag. De misslyckades med att skydda bland annat GU:s storhögar och vi ser idag hur den tidens arkeologer utförde sina utgrävningar, du har ju beskrivit hur de bar sig åt. Samtidigt haltar vår kunskap om storhögar rejält eftersom vi enbart har kunskap om storhögar i Mälardalen. Storhögarna i resten av vårt land lyckades man ju skydda mot utgrävningar. Vad vi alltså använder som referenspunkt på det internationella planer är lalltså lokala gravar från Mälardalen. Vi vet ju inte om alla våra storhögar har samma fyndmaterial - eller inte. Det är naturligtvis en stor brist i vår kunskap.

Thomas

[AndreasE]

Förbränningsgrad är fel uttryckt av mig, det ska givetvis vara förbränningstemperatur.  En hög sådan medför ju fragmentering av benen vilket givetvis är mycket illa ur bevarandesynpunkt. En jämförelse mellan de benrika brandgravar visar ju att antalet individer av såväl människa som djur är relativt lika även fast volymmängden ben skiljer sig markant åt. Det bör rimligen åtminstone till del kunna förklaras med förbränningstemperatur. För LAndshammarsgraven sägs ju utryckligen att förbränningen varit mycket ojämn och att vissa ben knappt är brända alls. Som av ett sammanträffande är också denna grav mycket "rik". Det fick mig att fundera på ett eventuellt samband.

Förbränningen är ibland ojämn. Det kan bero på olika saker. Om flera djur legat på samma ställe, framför allt större djur som hästar och nötboskap, kan det ha lett till en något lägre temperatur vid den delen av bålet. Man har även funderat på om djuren ibland har kremerats separat från den avlidna och dess gravgåvor.

Att volymen ben varierar trots liknande antal individer beror nog snarare på selektiv utplockning av ben och föremål efter kremering, än på varierande förbränningstemperatur.

[AndreasE]

De som framför hemvändarhypotesen ser ju uust detta som ett bevis på hemvändare, alltså samma fyndmaterial i Italien, England, Frankeike och Skandinavien. En tolkning är ju den du framför, en annan tolkning är att detta är ett gravskick som spreds med hemvändarna som tog sig till just dessa områden på 500 talet. Gravsicket poppar upp hastigt samtidigt - och försvinner sedan sakta under några sekler eftersom hemvändarna assimileras? Materialet kan alltså tolkas på minst två olika sätt.

Så "hemvändare" skulle alltså återvända till så spridda platser som Skandinavien, England, Belgien, Nederländerna och Italien ifrån... Vart någonstans precis? Och de ska ha haft med sig föremål som är frankiska? Men även inhemska? Jag vet inte, teorin funkar inte för mig. Men visst, möjligheten finns.

Nu hade vi ju den turen i vårt land att våra historiker gjorde allt för att skydda alla storhögar mot utgrävning, och det skall vi ju vara tacksamma för idag. De misslyckades med att skydda bland annat GU:s storhögar och vi ser idag hur den tidens arkeologer utförde sina utgrävningar, du har ju beskrivit hur de bar sig åt. Samtidigt haltar vår kunskap om storhögar rejält eftersom vi enbart har kunskap om storhögar i Mälardalen. Storhögarna i resten av vårt land lyckades man ju skydda mot utgrävningar. Vad vi alltså använder som referenspunkt på det internationella planer är lalltså lokala gravar från Mälardalen. Vi vet ju inte om alla våra storhögar har samma fyndmaterial - eller inte. Det är naturligtvis en stor brist i vår kunskap.

Thomas

Nja, nu finns det ju storhögar undersökta utanför Mälardalen, bland annat tex i Högom. Men visst, kunskapen är sämre utanför Mälardalen.

[Vetgirig]

Nja, nu finns det ju storhögar undersökta utanför Mälardalen, bland annat tex i Högom. Men visst, kunskapen är sämre utanför Mälardalen.

Och nja! SÅ stora är inte högarna inom Högomområdet. T ex inte jämfört med Nolby. Men en av dem uppvisar imponerande fynd. Det mest intressanta anser jag dock vara den principiella övergripande miljön för resp plats.

I Uppsala är det 3 storhögar och en tingshög på rad. I princip är det samma sak för Högom. Ev kan något liknande funnits i Härnösand, men gravarna är odokumenterat bortschaktade och där kallades den 4:e graven tingshög i folkmun. Det finns även något liknande i Nordtröndelag, dock att "tingshögen" där är en "terrass". Därutöver finns 1-2 liknande lokaler ytterligare i södra Sverige (minns inte var just nu). Dessa miljöer är så säregna (och samtida) att likheterna inte kan vara en slump. Frågan är vilka slutsatser man kan dra?

[Yngwe]

Förbränningen är ibland ojämn. Det kan bero på olika saker. Om flera djur legat på samma ställe, framför allt större djur som hästar och nötboskap, kan det ha lett till en något lägre temperatur vid den delen av bålet. Man har även funderat på om djuren ibland har kremerats separat från den avlidna och dess gravgåvor.

Att volymen ben varierar trots liknande antal individer beror nog snarare på selektiv utplockning av ben och föremål efter kremering, än på varierande förbränningstemperatur.

Det är den förklaring som nämns redan i materialet om benrika gravar i bl.a. fornvännen.  Men där diskuteras över huvud taget inte olika förbränningstemperaturers effekter på materialet, trots att den bevisligen är stor. Ockhams rakkniv säger att vi bör välja den enklaste förklaringen och enligt mig är det enklare att förklara det med skillnad i själva förbräninngen än med en explicit ritual som ger skillnader i vilka ben som samlas ihop. Det stöds också då av faktumet att vissa gravar faktiskt visar en mycket ringa förbränning av materialet.

[Carl Thomas]

Några riktlinjer angående förbränning har vi tagit upp, t.ex blåst medför högre temperaturer.

En annan aspekt är kött och fett. Det är svårt att få kött och fläsk att brinna, men, när det väl brinner så brinner detta material med högre temperatur än den brinnande veden. Kött brinner med en högre temperatur än fett.

Fläsk från grisar brinner med en mycket högre temperatur än ved, det var därför man använde fläsksidor när man makade brunnar samt även i vissa gruvor. Grisar och människor är mycket lika i detta avseende, de avger höga temperaturer när de brinner.

Konsten att uppnå höga temperaturer är alltså att stapla ved, kött och fläsk på ett sådant sätt att veden tänder eld på kött och fläsk samt att sedan ved faller ned på det brinnande materialet och ökar temperaturen ytterligare.

Staplar man veden fel, kött och fläsk hinner inte ta eld utan bara förkolnar av omgivande temperatur blir ben och nästan inte brända alls.

I länder där kremering med ved är den vanligaste metoden, finns hög kunskap om detta. Det finns även dokumenterat i samband med förintelsen.

Thomas

[AndreasE]

Det är den förklaring som nämns redan i materialet om benrika gravar i bl.a. fornvännen.  Men där diskuteras över huvud taget inte olika förbränningstemperaturers effekter på materialet, trots att den bevisligen är stor. Ockhams rakkniv säger att vi bör välja den enklaste förklaringen och enligt mig är det enklare att förklara det med skillnad i själva förbräninngen än med en explicit ritual som ger skillnader i vilka ben som samlas ihop. Det stöds också då av faktumet att vissa gravar faktiskt visar en mycket ringa förbränning av materialet.

Men som arkeolog som grävt ut ett antal brandgravar så kan jag intyga med 100% säkerhet att den absolut viktigaste faktorn i vad som ligger i graven, både när det gäller ben och föremål, är hanteringen av brandlagret efter kremering. De flesta brandlager ligger för det första inte på själva kremeringsplatsen, utan består av material som har samlats ihop och flyttats till själva gravplatsen. I denna process så har ett tydligt urval skett, där man valt ut vissa ben (och dessutom ibland tvättat dem) och vissa föremål. I Mälardalen har man tex nästan alltid valt att plocka bort alla större järnfragment, som tex svärdsklingor och de större hjälmdelarna. Kvar i graven lämnar man konsekvent "representativa" delar av föremålen - ett fragment av svärdsknappen, ett fragment av hjälmen, ett fragment av spännena, ett fragment av sadeln osv. Resten plockas bort. Även när föremålen är i relativt gott skick saknas 90%.

[Yngwe]

Men som arkeolog som grävt ut ett antal brandgravar så kan jag intyga med 100% säkerhet att den absolut viktigaste faktorn i vad som ligger i graven, både när det gäller ben och föremål, är hanteringen av brandlagret efter kremering. De flesta brandlager ligger för det första inte på själva kremeringsplatsen, utan består av material som har samlats ihop och flyttats till själva gravplatsen. I denna process så har ett tydligt urval skett, där man valt ut vissa ben (och dessutom ibland tvättat dem) och vissa föremål. I Mälardalen har man tex nästan alltid valt att plocka bort alla större järnfragment, som tex svärdsklingor och de större hjälmdelarna. Kvar i graven lämnar man konsekvent "representativa" delar av föremålen - ett fragment av svärdsknappen, ett fragment av hjälmen, ett fragment av spännena, ett fragment av sadeln osv. Resten plockas bort. Även när föremålen är i relativt gott skick saknas 90%.

Jag tycker det är ganska ofta man läser att det är okänt om brandlagret ligger på kremeringsplatsen eller inte, och i fallet med benrika brandgravar så säger Sten och Vretemark att i de flesta fall så har faktsikt kremering skett på platsen. I så fall måste givetvis också den aspekten tas med i beräkningen. Om det som du säger finns en selektiv process i de fall brandlagret flyttas från kremeringsplats till grav så innebär det ju utan tvivel att gravmaterialet kommer att bli mindre omfattande i de fallen.

[AndreasE]

Jag tycker det är ganska ofta man läser att det är okänt om brandlagret ligger på kremeringsplatsen eller inte, och i fallet med benrika brandgravar så säger Sten och Vretemark att i de flesta fall så har faktsikt kremering skett på platsen. I så fall måste givetvis också den aspekten tas med i beräkningen. Om det som du säger finns en selektiv process i de fall brandlagret flyttas från kremeringsplats till grav så innebär det ju utan tvivel att gravmaterialet kommer att bli mindre omfattande i de fallen.

Personligen skulle jag säga att om det är "okänt" om brandlagret ligger på kremeringsplatsen så gör det troligtvis inte det. När man har kremeringsplatsen så syns det ofta ganska tydligt.

Men visst, riktigt stora bål, med väldigt mycket brandlager, ligger nog ofta på bålplatsen. Så är fallet med kungshögarna. Men de är ändå oftast ordentligt genomplockade, och mycket material har försvunnit. Dessutom har man ofta samlat ihop material till en gravarna eller ett svepkärl.

[Carl Thomas]

Om man har en kremeringsplats och sedan flyttar resterna till en gravplats bör vi kunna hitta båda dessa platser då de bör finns i hygglig närhet till varandra i de flesta fall. Vad jag vet har inte någon allmän kremeringsplats hittats i Sverige, alltså en plats där många kremeringar utfördes. Det bör då, om du har rätt i att man flyttade resterna, finnas en kremeringsplats för varje brandgrav vi hittar. Då bör vi ha hittat många sådana kremeringsplatser.

När man kremerar ett lik förmodar jag att man vill destruera kroppen så mycket som möjligt? Har man detta mål så eldar man på ett speciellt sätt, och man "krattar ihop" elden/glöden allteftersom den brinner ned. Gör man detta blir brandresterna ytterst små.  3 kilo aska från 1 kubikmeter ved är vad som bör finnas kvar när man eldar rätt. Det bör alltså gå att hyggligt rätt få fram ett kremeringsbåls storlek när det gäller vedåtgång.

Består likbålet av ett skepp på 10 meter, kan alltså askan och glöden krattas ihop till en ganska liten hög med aska i slutskedet.
1 kubikmeter staplad ved väger ca 150 kilo och består av ca 300 av dagens vedträn på ca 0,5 kilo per styck. Vad väger ett skepp på 10 meter + den ved man använde till kremeringen? Säg 2 ton trä sammanlagt, det blir drygt 40 kilo aska av ett sådant likbål. Hur mycket aska finns normalt i en brandgrav?

Hur stor volym har 3 kilo torr aska - och hur mycket krymper denna volym när askan blir blöt och komprimeras? På 1000 år bör dessutom askan urlakas ytterligare. Kvar blir, gissningsvis, någon kubikdecimeter aska per bränd kubikmeter ved.

Har jag rätt i min beräkning bör alltså ett bål på 2 ton ved för 1000 år sedan, idag bestå av ca 5 liter urlakad aska. Det är alltså inte mycket aska som finns kvar.

Kan denna lilla mängd aska i kremeringsgravar ha lett fram till tron att kremeringen har skett på annan plats?

Thomas

[AndreasE]

Avsaknaden av specifika kremeringsplatser beror nog delvis på att man helt enkelt inte letat efter dem. Men jag tror att man kommer hitta någon inom en inte allt för avlägsen framtid. Däremot så tror jag inte att de ligger så nära som man skulle kunna tro, i alla fall inte på gravfälten.

Hur mycket aska finns normalt i en brandgrav?

...

Kan denna lilla mängd aska i kremeringsgravar ha lett fram till tron att kremeringen har skett på annan plats?

Mängden aska i en vanlig kremeringsgrav varierar väldigt mycket. Vi väger eller mäter vanligtvis inte mängden aska, utan anger den oftast i storlek och tjocklek på lagret. En vanlig yngre järnåldersgrav har vanligtvis ett brandlager på kanske 1x2 m och 5-10 cm tjocklek i mitten. Men som sagt, det varierar väldigt.

När graven ligger på kremeringsplatsen syns det ofta tydligt. Askan är inte helt homogen, utan det finns rester av brända träbitar kvar, som dessutom ofta ligger ungefär på den plats de låg på i bålet. Dessutom kan man se att marken under brandlagret är eldpåverkad. Visst finns det säkert ett mörkertal av gravar där man inte lyckas se att det är bålplatsen man har att göra med (det hänger säkert tex ihop med utgrävningsmetod), men personligen, då jag grävt ut både brandlager som ligger på bålplatsen och brandlager som inte gör det, så anser jag att så oftast inte är fallet.