Likaså finns det på en mer global nivå stora likheter mellan östsvenska, gotland och finn-baltiska området.
Ser man på det längre perspektiv i det arkeologiska materialet ser man en jämn progression i både ekonomi och kulturuttryck - anda från äldre stenålder till yngre järnålder.
I detta perspektiv framstår dagens historia om Sverige och Skandinaviens järnålder sig som något av ett paradox, eftersom den förutsätter ett omfattande brott i järnålderns logiska progression - av såväl social-politisk som ekonomisk och kulturell karaktär. Det var ju främst detta dis-kontinuum jag försökte belysa med genomgången av bas-fakta, här ovan.
I detta perspektiv ser jag på dom invändningar Castor sen framförde som en digression.
Det drygt 3000 år gamla maritima nätverket som initierat denna tråd kan ju utfylla arkeologernas uppgifter om organiserad handel på kors och tvärs av Nordkalotten redan för 8000 år sen -
och i alla millennier sen dess.... Relationerna inom och mellan dom nordiska samhällen har alltså varit mycket stabila. Likaså handeln mellan Nordsjön/Ostersjön och Medelhavet, Svarta havet och Kaspihavet.
Dessa stabilitet kom inte riktigt att rubbas innan romerna förde krigen in i Europa - och upp till skandinavernas släktingar och handelspartners i söder. Efter "barbarernas" motoffensiver och Väst-Roms fall fick den gotiska och vendiska kulturen en renässans - också i det södra Europa - med gotiska lagar och kungar i såväl Spanien som Italien.
Sen vände vindarna igen - då bysantiska intressen - lierade med romanska adels- och handelshus - var mån om att bekämpa goterna och ta makten i Rom. Därefter kunde man bygga ett nytt romersk välde på basen av det gamla, med katolska kyrkans och karolingernas samlade krigsmakt som verktyg nummer 1.
När karolingernas stora armè sen kunde hamra lösa på både huner, vender och saxer lyckades den katolska kyrkan där kejsarmakten hade gått bet - och erövra både hunner, germaner och vender.
"Vikingtid" är den period om då följer - eftersom skandinaverna nu får mobilisera allt större och större delar av befolkningen i sysslor om har med kriget att göra - i försöket att hejda den katolska erövringsvågen från att forcera Danevirket - och ta kontroll över Nordsjön, Jylland och västra del av Östersjön.
Under slutet på 1000-talet lyckades erövrarna få kontroll på hela det södra och mellersta av Skandinavien, varifrån man lär ha invaderat Åland och södra Finland, troligtvis ikring 1050. Sen skule det alltså gå ännu 200 år innan alla skandinaver, jämte finnar, kareler och balter, kunde enas - i ett och samma rike - som 'goda katoliker'.
Det er i denna period, i Skandinaviens mest rotvältande brytningstid, att präster, biskopar och "katolska kungar" insätts - på befordran från prelaterna i Hamburg och Rom.
I processen omdanas dom gamla lagar, traditioner och förordningar - från 'hednisk' till 'kristet'. Sen dess blir alla källor om forntiden - och deras ätter, kungar och folk - "utdaterade" -. och övertagen av dom härligaste psalmer, dom korrekta katekeser och dom förespråkade hyllningar till Herrens mirakler och skattepenning.
Eftersom katolska källor inte bryr sej om den hedna tidens kungar till annat än till stigmatiserande - har dessa fått en "mytisk karaktär". Därmed har även moderna historiker föregripit fakta och mekanistisk använt den katolska maktens intrång i landet som början på "en formationsprocess" - vilken man TROR kan ligga förut för
det första av alla "enade" kungadömet på Skandinaviens bästa jordbruksland.
Mätt mot dagens arkeologi, genetik och språkhistoria blir en sådan begränsning inte trovärdig - vilket bevisar att hela teorin vilar på "underliggande tolkningar" häller än fakta.
