Du använder alltså en högst osäker hypotes om en enhetlig administrativ indelning som argument för att delar av dagens Estland inte befolkades av Skandinaver? Eller missförstår jag dig?
Vad du menar är väl att en huvuddel av befolkningen inom markerade område övergår till att tala svenska? Det är en helt annan sak än att det sker en större migration av människor med svenskt ursprung, vilka bosätter sig i de markerade områdena.
Är t ex de svensktalande befolkningen i Finland svenskar eller finnar? Jag hävdar att de är finnar, som av olika anledningar börjat tala svenska.
Visst bidrar naturliga kontakter mellan olika kustbefolkningar sammanbundna via haven till språköverföringar och i viss mån även till något som kan liknas vid migration. Men sådan migration handlar om att 2 familjer knyter band via giftermål, där en kvinna/man från andra sidan flyttar in hos den andre. När motsvarande skett under något 10-tal generationer, så kommer de att i delar ha utbytt språk, seder etc. Omsatt till verkligheten innebär det att det i Estland blir en svensktalande baltisk befolkning inom vissa delar bredvid en huvudmassa av balter, samt på den svenska sidan en baltspråkig befolkning jämsides med en svenskspråkig huvuddel. Om de finnar vi kan se på svensk sida är balt-finnar eller finländare språkligt är inte tvärsäkert att tyda.
Under alla omständigheter måste DNA till för att fastställa ovanstående med säkerhet.
Ett annat exempel: I england har arkeologer (historiker) länge gjort totalundersökningar på boplatsområden där alla traditioner inkl namnfloran pekar ut att invånarna borde vara invandrade jutar/angler/saxare och/eller nordbor. När boplatsen är utgrävd och alla gravar grävda, så visar dna-analysen förvånansvärt nog inga påtagliga spår efter invandring. Definitivt inte bland ägarskiktet (något enstaka fall av ingifte kanska) och inte heller rörande troligt tjänstefolk. Däremot har bland de gravlagda, som visar på den minsta statusen hittats individer som har långväga nordiska ursprung (tolkat som trälar/slavar), både män ock kvinnor, med ursprung från Norge norr om Tröndelags kuster.
Materialet är inte så många 10-tals grävningar, då de tar tid och kostar. Men det verkar som om det räckte med ett enda giftermål mellan nordisk man och inhemsk kvinna (nordisk man och inhemsk kvinna), för att boplatsen skulle få namn om sig som nordisk. Det finns f ö inga tecken på att språket var nordiskt på en sådan gård. Man har ur texter från Dark Ages härlett britonskan vid den tiden och då skiljer sig britonskan från de nordiskt germanska språken, men står särskilt norskan nära, utan att vara norska. När alltså många nordbor från ca 800 började uppehålla sig i Danelgen, så var det lätt att språket ändrades i norskare riktning (förnorskning). Danskan fick aldrig samma inflytande som norskan en gång. Orsaken är alltså naturliga kontaktytor, som soldater, ledande stormän krävde att deras språk (norska) talades av de närmast samarbetande, handelskontakter, giftermålsutbyten. Brittonskan förblev dock ett eget språk ända fram till den normandiska erövringen, då ett helt annat språk inkom, nämnligen en förfranskad nordiska från Normandie (de flesta normander var ju fransktalande). Språkförändringarna verkar också snabbas upp ju mer skriftspråk som utväxlas i samhället.
