När snökristaller bildas ur luftfuktighet avges värme. När snö ombildas till glaciäris avges också värme. All detta är vanliga gymnasielabbar.
Jag råkade en gång ha en kliftig kemist som lektor. Det resulterade i att vi fick samla i hop tre liter snö och sen röra i hop den under jämnt tillförande av +21 *C varme. Det ledde till att snön smälte. När vi undertiden mätte smälltvattnets temperatur låg det jämt på +0. Da'n efter var all snö borta och vattnets temperatur ikring +19 *C. - precis som morgonluften i kemisalen.
Nu fick vi göra om det hela, fast blanda in 1/3 salt innan vi startade röra i snömoset. Nu flög smält-temperaturen helt ner i minus 21, eftersom saltet river i snökristallerna, intensiverar deras sönderfall och därmed hastigheten på frigörandet av snöns "ackumulerade kyla"
* När snö smälter så avges alltså
köld - inte, som du skriver, värme. Samma sak gäller givetvis med is som smälter - den upptar (absorberar) varme medan den avger (avsondrar) köld.
Istidens olika kyl- och värme-perioder kan i huvudsak förklaras som variationer i smältningen av dom globala istäcken - eftersom dom fanns redan miljoner år sen. Variationer kan i stor grad knytas till mängden is som lossnat från en stabil tillvaro och låg smältning i kylig luft, till en rörig och intensiv smältning i uppvärmd saltvatten. Sen blir ju devisen enkel: Dess mer havsis, dess kyligare hav, dess kallare klimat. Dess mindre havsis, dess varmare hav och klimat.
Det hela kräver dock att man redan har is - överhuvudtaget - på jorden. Det hade man inte för 50 miljoner år sen. Då hade hela planeten varit tropisk i några hundra miljoner år - obrutet. Vad var det så som hände - för att vi skulle få både is och snö - i nämnda följd - jämte kyla och fyra olika årstider, på en och samma gång?
Den norska geologen Jens Ersmark var den första som kom på att istidens början var planetens elipsformade bana kring solen. Det var ju en snygg teori - och många har blivit förtjusade av denna logik. Problemet uppstod när man skulle förklara hur en global nerkylning kunde resultera i mycket vidsträckta istäcken på polarna - utan att frysa ner biosfären mitt i mellan. Man behöver ikring -20 för att bilda en meters tjock is på ett medelstort fjällvatten. Hur många dygn-grader behövs det då för att bilda kärna till en stor glaciär?
Utan svar på frågan har endera tydligtvis återgått till att diskutera 'percipitation' (nederbörd) som "princip", där "en kallare atmosfär leder till snö, som i sinom tur växer och "med tid och stunder" ger "ett tryck" mot underlaget som "omdanar" snö till is. Utan empiri blir det hela ett nytt hokus-pokus halleluja som stämmer dåligt med hydrologin och fysikens övriga lagar. Vilket moderna hydrologer och glaciologer numer VET - ihop med vetgiriga meterologer och annat.
Glaciärer är alltså vatten +
ackumulerad köld. Därav frågan - varifrån kom den första kylan som gjorde den första isen?!
Då blir snön ett blindspår - eftersom man INTE kommer från den ena fasta formen till en helt annan, utan en mellanliggande, instabil fas kallat 'likvid' - med en form som är lös, också kallat 'flytande'. Vill man dit för man alltså tillföra
värme - för att bryta ner snö-strukturen och göra vatten.
Utan vatten ingen is. Där näst får en tillföra
kyla igen - i dugliga mängder - för att bilda den hårdfrusna 'blå-isen' man behöver som kärna i en större glaciär. När du köpt den gamla modellen har du följande problem: Hur får du planetens lägre atmosfär (biosfären) att bli djupfryst (min. 28 minus) på båda polarna - utan att ta ner atmosfären däremellan till ett minimum på en minusgrad?