Problemet Boreas är ju fortfarande att de huvudsakliga jordbruksslätterna i Sverige är götiska. Förstår inte hur du kan blunda för det. Götabegrepoet går ju på tvärsen mot dina fiske och agrar -befolkningar.
Nu gör fortsatt ett schematisk svep baserad på
dagens jordbruk och dom
moderna kartor, där indelningen går efter
nutidens konstitutionella och administrativa uppdelningar. Definierar du inte "götabegreppet"
enbart efter det moderna Sveriges indelning av landskapen?
Läser du dagens post-koloniala Afrika-karta på samma sätt blir det också där omöjligt att förstå dom olika stammars historiska bakgrund. Vill man titta bakom dagens "verklighet" får man alltså dyka ner i olika typer material. Först då kan man förstå varför olika kulturer finns i områden som numer
beskrivs tillhöra en annan "nation". Då kan man lättare förstå varför etnonym som "Finn-skogen" och "Finn-veden" ligger i "götiska" eller "svenska" områden.
Med utgångspunkt i Stig Wellinders bok om jordbrukets historia har jag har tidigare försökt nyansera din schematiska bild av dom olika kulturers geografiska fördelning i det forna Sverige. När man kan se klara generella drag efter lika kulturer i ett större område betyder det
inte att andra inslag inte kan finnas inom samma område. Jag har redan begrundat hur man får nyansera en sådan bild.
Det kan alltså vara ändamålsenligt att behålla
generella bilder av dom olika landskapen - utan att låsa fast dom i kategoriska schabloner. Olika kulturfolk - som daner, götar, finnar, svear och samer - har alla sina kärnområden, samtidigt som dom - med var sina näringsekonomier - har förgrenat sej efter landskapens topografi och klimat. Resultatet är alltså att vi hittar dom ekonomiska - och etnografiska - kulturerna lite om varann - och med klara lån av varandras 'specialiteter'. Fiskarna blev småbönder och lantbrukarna fortsatte vårfiska och höstjaga. Svedjebruk i Småland och samer i södra Skandinavien vitnar om långa, etniska förgreningar.
Olika adaptioner och diffusioner har alltså skett efter naturens och klimatets gränser. Likväl kan vi beskriva olika regionala karaktärsdrag. Olika ko- och häst-raser är ju ett tydligt täcken på att även götar som finnar lärt sej jordbruk och att avla kor och hästar som anpassades deras regionala miljön. Som regionala grupper av människor och kor fick också dom olika häst-slagen olika namn - typ "Russ" (Gotland), "Ölänning", "Färsing", "Jämthäst", "Norrländsk fjällhäst", "Dalbohäst", "Västgötahäst", etcetera. Att alla dessa hästraser numera är utdöda är givetvis en tragedi för vårt kulturarv, men det ändrar ju inte deras historiska existens - och roll i landets och folkets forntida utveckling. Numer får vi även förklara hur dom moderna svear och götar - alltså 1900-talets svenskar - kunde låta denna kulturarv försvinna.
Slutligen får vi väl applicera dom politiska dragningar som skett under yngre järnålder och medeltid - då fusionen mellan svear, gutar och götar - under "Uppsala öd" - förde till en ny spridning av det 'svenska' jordbruket, i såväl Hälsingland som Götaland och Skåne.
Dagens bild av jordbruk - från Skåne till Tornedalen - har alltså genomgått flera och olika faser av landskapsutveckling, jämte kulturell diffusion, fusion och adaption.
Vill man forska vidare i denna materien föreslår jag att vi går tillbaks till rätta tråd och basis-kartorna i Stig Wellinders utmärkta avhandling om det svenska jordbruket - och sen lägger på det vi vet om kulturhistorien. Här återges bl.a. dom geologiska förutsättningarna för effektivt lantbruk - där klimat och förekomster av brunjord redovisas region för region. Då kan man lättare förstå varför Mälardalen och 'gamla svealand' kom stå centralt i den skandinaviska lantbrukskulturens tidiga utveckling.
