Den fornnordiska konjunktionen en (som bl.a. finns i Rökinskriftens början) har diskuterats tidigare här på forumet. Den lär vara de nordgermanska språkens motsvarighet till engelskans and, tyskans und och holländskans en, som alla betyder "och". Fornnordiskans en länkar samman satser eller meningar och översätts ibland med "och", ibland med "men".
Är den moderna svenskans än, i betydelsen "fortfarande", i själva verket samma ord, eller ett närbesläktat? Än/fortfarande indikerar ju en sorts utökning (av tid i första hand) och ibland kan ju än ibland bytas ut mot ytterligare (som i än en gång), så det är väl inte allt för långsökt att tänka sig ett släktskap, eller gemensam identitet, med ett ord som betytt "och", på samma sätt som och och ock är besläktade med öka?
