Att någon annan form av kristendom än romersk katolicism skulle haft någon betydelse för Skandinaviens kristnande ser jag som ren spekulation (därmed inte sagt att ariansk och bysantinsk kristendom skulle vara helt betydelselösa).
Att enbart katolicismen - som den framstår efter Ambrosius, Gregorius och Augustin - skulle haft betydelse för kyrkans utbredning i norra Eurasien faller på sin egen orimlighet.
När Rom och Venedig återfår sina imperialistiska ambitioner organiseras denna politik genom den katolska kyrkan - vars dogmatiska lära blir ett nytt och mycket nyttigt verktyg i Roms strävan efter ett politiskt "världsherradöme".
Fart på processen blir det dock inte före dom romerska adelsfamiljer i norra Europa klarar kapa makten i Frankrike - vartefter dessa s.k. 'karolinger' eller 'pippinider' under 700-talet blir en drivande kraft i den romersk-katolska erövringen - och och dito utplundring - av dom gamla kulturerna i Väst-Europa, Brittiska öarna och Skandinavien.
Innan katolicismen lyckades få ensamrätt på all kultur och kulturpolitik hade man - inom dom gamla, europeiska kungadömen - en rad lärdomssäten där egna kunskapstraditioner, såväl som romerska och grekiska, var dagliga teman.
Redan under romersk tid - blev man här känd med dom filosofiska diskussioner som uppstod i efterkant av den historiska Isa/Issos/Iesu/Jesus och hans lärosättningar. Kunskapen fanns tydligen bland såväl ostrogoter som vesigoter, jämte franker, britter och irländare - som senast på 200-talet.
Alltså fanns dessa kunskaper bland såväl goter som götar och gutar - som i likhet med antikens övriga kulturfolk hade levt med äldre myter om en kommande Messias-figur och en bättre framtid, kallad "Kristi tid".
Hundratals år innan Vatikanen växte fram som en allsmäktig erövringsideologi blev Jesu liv och gärningar, såväl som dom äldre, 'kristna' legender och principer, diskuterad i endera skrifter och ett större antal fora - såväl innanför som utanför det romerska imperiet.
När Wulfilla skriver Silverbibeln på ostro-gotiska är den grekiska Xristos-tradition som ligger i botten, varför man anser Wulfilla samtida som "arianer".
När en av langobardernas katolicerade filosofer - Paulus Diaconus - på 700-talet reser ikring i England berättar han bl. a. om möten med "östliga bröder", som också rest ikring på öarna och bl.a. besökt 'Ultima Thule' - "seks dagars seglats norr om England".
Efter att Ruriks ättlingar i Novgorod och Kiev ingått en politisk allians med Istanbull (907) blir det öst-kyrkliga inslaget efter handelsvägarna mellan Svartahavet och Östersjön tydligt. Efter detta fördrag ser man också att det baltiska och finska krigarkastet ('kolbjager') fick bistånd av krigare från såväl Brittiska öarna som Skandinavien, kallad 'värnigar' eller 'varjager'.
När det sen uppstår en kulturpolitisk allians mellan storfursten i Kive och kejsaren i Konstantinopel fick ryssen så anamma öst-kyrkans kodex som officiell ideologi (år 987) - och det 'bysantiska språket' (slaviskan) som officiellt handels- och administrationsspråk.
Under tiden reser en rad nya götar, gutar och skandinaver 'i österväg' - varför den öst-kyrkliga prägeln blir tydlig i såväl den skandinaviska som den finska, baltiska och polska kyrkohistoriens tidigare skeenden - innan den katolska svärdmissionen lyckades slå ut dom skandinaviska försvarsmakter - också kallad 'vikingar' - och vinna herradöme över såväl Nordsjön som Östersjön.
Först efter att Skandinavien föll för katolska styrkor (under åren 985 - 1030) blev också Finland, Baltikum och Polen tvingad från Kievs och östkyrkans handelskrets och in i det katolska väldet.
