Moral kan ju vara olika saker, och frågan kvarstår ju vem som skall avgöra vad som är god moral. Och vem tar ansvar ifall vi får ett mer restriktivt samhälle med mer censur?
När det gäller mangamålet så riskerar ju också moralens väktare att totalt förstöra en människas karriär p g a ett i sig helt absurt mål:
http://bloggar.expressen.se/karinolsson/2012/05/rapport-fran-mangamalet-i-hogsta-domstolen/
Många (även bland vårt samhälles officiella representanter) ställde sig ju upp och försvarade Lars Wilks konstnärliga frihet att teckna rondellhundar föreställande Muhammed. Många tyckte också att muslimerna på olika sätt hotade den konstnärliga friheten (och då inte bara de som hotade med våld utan många andra som protesterade mer fredligt). Är vi lika angelägna att ställa upp på den konstnärliga frihetens sida när det gäller en motivkrets som många från det svenska majoritetssamhället eventuellt finner stötande, och inte bara några muslimer i periferin av vårt samhälle?
Att provocera en religion skiljer sig rätt rejält från att teckna japanska småflickor i trosor. Det anser jag iaf.
Det går inte att kalla det för konst, men jag menar nog inte att det måste förbjudas - men vi bör debattera och fundera kring hur vi vill att vårat samhälle skall se ut.
Nu förs egentligen ingen debatt, man vågar inte prata om saker som kan vara jobbiga, man lagstiftar och hoppas att allt skall bli bra. Vi tummar rejält på vår yttrande och åsiktsfrihet, helt horribelt egentligen.
Vet nog inte vad jag tycker om "mangagate" egentligen.
Lars Vilks är spännande - när vi hade ecce homodebatten så slutade det med att den visades i riksdagen, för att påvisa vår yttrandefrihet och konstnärers frihet, typ.
Var är dessa personer när det handlar om Vilks? Blev det helt plötsligt inte lika viktigt att försvara dessa saker? Eller kan de måhända vara rädda för något..? Vi står upp för våra ideal, när det är mest komfortabelt. Inte när det som mest behövs?