Den negativa landhöjingen i Danmark och Nord-Tyskland visar att dessa områden knappt legat under någon större glacier, men blivit usatta för 'inkommande' islober som drivit dit från norra Fenno-Skandia eller tyska inlandet innan dom fastnat på - och smält över - dom korallöar som numer utgör Danmarks berggrund. Liknande fall sä man också på Gotland, där större islober skurat över ön medan den ännu låg under vattnet. I bland har någon lob fastnat, smält och lämnat sediment från fastlandet kvar, speciellt på önsi nordvästra sida. Den generellt svaga erosionen av Gotland - med Sveriges 'yngsta fjällgrund' - visar dock att ön inte varit utsatt för samma hårda erosion under istiden som det gamla fastlandet av Fenno-skandia.
Ett annat exempel på en gammal långvarig smält-zon är kusten av Norge, som varit fri för isens tryck mycket längre än inlandet av Norge. Ett speciellt fall är också Skåne, som har samma sällsynta berggrund av korallkalksom norra Julland. Båda områden törs ha varit skärgårdar omgivna av korallrev fram till LGM/YD..
Landhöjningen i den övriga del av södra Sverige växer sakta men säkert ju längre norrut man kommer. I Dalarna och Hälsingland tar landhöjningen en annan fart - och här hittar man alltså spåren från den senaste marina gränsen i landet - uppe i fjällen - varifrån isen försvann sist...
Den marina transgression över Närke/Vänern bestod rätt länge efter Yngre Dryas, vilket törs betyda att landhöjningen här gått väsentligt trögare än den gjort norrut om Mälarn och Dalarna. Orsaken torde vara att "Göta kanal" varit en smeltzon - som legat isfrtt, men under marin gräns ända sen Eem-perioden...