Viljan att tolka!

[Yngwe]

det har med tiden slagit mig att bland arkeologer (och närliggande yrken) ofta finns en vilja att tolka materialet ganska långtgående , faktiskt längre än det vetenskapliga materialet ger underlag för.  Det man egentligen gör är att tolka materialet och sedan broderar man ut tolkningen med en ganska omfattande gissning.
 
Som exempel nämnt i annan tråd där en käke blir en prins vilket förvandlar en kvinna till en slav..
 

Detta har debaterats på forumet förut men jag hittar inte rätt tråd:
Majas Hagermans hypotes om att det är en Freyaprästinna som är begravd i östhögen i Gamla Uppsala.
Ossiologerna är överens om att en kvinna var begraven här. Torsten Sjövold menar att en käke tillhör ett barn 10-14 år (1995) och att detta skulle vara en prins med en offrad slavinna.
Maje Hagerman:Försvunnen värld 2011 sid 392

Vad är egentligen värdet av sådana utbroderade tolkningar, och vad är risken?
 
 
 

[AndreasE]

Nja, det är kanske den bild som förmedlas i populärvetenskapliga publikationer och här på forumet, men de allra flesta arkeologer och historiker är fruktansvärt försiktiga i sina tolkningar. En snabb genomgång av facklitteratur i ämnet visar tydligt att i stort sett varenda påstående och teori ges ytterst försiktigt. Visst finns det arkeologer som gärna sticker ut med lite mer kontroversiella tolkningar, men de kan räknas på en hand.

Och det bör påpekas att Maja Hagerman inte är arkeolog utan författare, med utrymme att sväva ut så långt hon vill. Och när olika forskares idéer läggs fram i ett sådant här sammanhang som detta forum så blir ofta ursprungligen försiktigt framlagda teorier framställda som forskaren i frågas fasta övertygelse.   

[Yngwe]

AndreasE, jag är väl medveten om att Maja inte är arkeolog, det var inte heller hon som framförde hypotesen om prinsen och slavinna. Han som gjorde det är ju osteolog, professor dessutom.
 
 
Utan att ge fler exempel påstår jag ändå att det är rätt vanligt, och tycker mig ha läst tillräckligt många publikationer av olika slag för att kunna påstå det. Som du säger är man ofta (inte alltid) försiktig i sitt uttalande, vilket egentligen bara bekräftar frågeställingen.
 
Vad är värdet i att framföra den utbroderade tolkningen, oavsett reservationer och försiktighet, t.ex. att käken är från en prins och kvinnan är en slavinna? Och vad är risken?

[AndreasE]

Jag tycker att det är väldigt svårt att kommentera just Torsten Sjövolds teorier om benen i Östhögen, då jag inte har läst vad han själv faktiskt skrivit, utan bara har vad ett inlägg här på forumet återberättar att gå på. Alla forskares teorier blir förenklade och förlorar alla nyanser när de återberättas på en eller ett fåtal meningar.

Men vi måste skilja på din frågeställning (vad är värdet och riskerna med långtgående tolkningar) och det påstående som du började med - att det är vanligt med sådana tolkningar hos yrkesaktiva arkeologer. Jag tycker att frågeställningen är intressant, men jag håller inte med om påståendet. 

[Yngwe]

Om vi uppfattar det som vanligt eller ej är som sagt egentligen av mindre betydelser, det beror säkerligen på våra olika preferensramar. Det räcker med att konstatera att det förekommer för att motivera frågeställningen som sådan.

[Boreas]

"Viljan att tolka" hänger givetvis samman med "behovet för svar" på frågor som tilläggs vetenskaplig, politisk och/eller ekonomisk vikt. När intresset eller 'behovet' för svar är stort nog blir dom flesta experter kallade ("förpliktade") att yttra sej sakens anledning. Sen framkommer det en dialog mellan lärd och lek där en tolkning framkommer, som kan "enas om". En hel rad tolkningar inom historia, arkeologi, geologi och biologi har formats av sådan "konsensus" - häller än av klar empiri och konklusiv logik.   

När man sen fortsätter forska i ämnet blir dessa tolkningar allt för ofta liggande som 'premisser' för arbetet. Risken är givetvis att större delen av facket då kommer arbeta vidare på ett felaktigt grundlag - där nya uppsatser får gravitera mot lösningar som stämmer överens med den "vedertagna sanning".

En hel del av dom frågor vi ventilerat på detta forum visar med all tydlighet hur en rad "rådande uppfattningar" - från 1970-, 80- och 90-talen - har visat sej vara allt från direkt felaktiga till grovt missvisande eller vilseledande. Faran med att 'tolka' ett ofullständigt fakta-material är alltså att dom överspelas - och får vinna anseende som "almena" eller "principiella" sanningar. Så bildas ständigt faktoider och pseudovetenskap - också inom akademin.

När nya och 'överraskande' fynd framkommer får sen expertisen backa - ofta alldeles för motvilligt. Man uppger inte teser man själv har bidragit till,  redovisad för och undervisad i - frivilligt. När den ekonomiska och professionella tyngdpunkten inom en akademi står fast vid en "teori" får man ofta vänta en hel generation innan ett nytt kollegium är villiga att modifiera, korrigera eller ersätta konsentan - med något som ligger närmare till den föreliggande empiri och den konklusiva logik - och längre från konceptuellt vanetänkande och filosofiska fördomar. Denna tidsförskjutning - där bättre lösningar/sanningar får vänta på en ny generation auktoriteter - har fått vetenskapshistoriker uttrycka att "visst går vetenskapen framåt - begravning för begravning".       

Undantagen är när nya, mätbara och klart entydiga fynd dyker upp. Nyligen fick vi veta att vi ('moderna människor') bär genetiska spår från såväl Neanderthaerna som Cro-Magnon (H. Sapiens). Dessa hade korsats ett antal gånger - vilket omedelbart betydde att neanderna fick omdefineras, som art. Vad vi nu vet var neanderna och cro-magnon av samma art - och med likartade kulturer. Skillnaden kan nu uttryckas enbart som 'arts-variation'. Implikationerna av dessa fynd är ju närmast radikala för vår uppfattning av våra egna biologiska och kulturella rötter.  Dom nya rön innebär bland annat att dessa människor - en gång i en arkaisk forntid - haft ett gemensamt ursprung, typ homo erectus. Eftersom både neanderna och cro-magnonfoilket kunde reda om saker implicerar det dessutom att redan Homo erectus haft förmågan forma klara ljud och resonans - till ord, sentenser och berättelser...     

Fortfarande tycker man hursomhelst om att okritisk reflektera den "äldre delen" av "Ut-ur-Afrika-teorin". Alla tycks samsa om att vi - genom H. erectus - härstammar från en utdött apa kallad "Australopiticus', som levde i Afrika för ca. 3-4 millioner år sen. Därmed definierar den "giltiga teorin" - med stora bokstavar - premisserna för hela debatten. Med den ursprungsort man önskar och en därtill passande maxima för människans ålder - blir debatten om människans ursprung som art fångad av falska premisser, häller än av strikt empiri och god biologi. 

http://www.livescience.com/15953-image-gallery-closest-human-ancestor.html

En klarare eller mer giltig sanning om den nakna apans ursprung och ålder - som ett logiskt resultat av evolutionsbiologin - lär vi alltså fortsatt vänta på, kanske minst en generation till. Det betyder att de mest självsäkra teorier och tillhörande tolkningar kan representera missuppfattningar som går över generationer...   

[Boreas]

Endera frågor ventilerat på detta forum visar med all tydlighet hur "rådande uppfattningar" har visat sej vara allt från ofullständiga till direkt felaktiga eller vilseledande. Faran med att 'tolka' ett ofullständigt fakta-material är alltså att tolkningen överspelas - och får vinna anseende som "almena" eller "principiella" sanningar. Så bildas ständigt faktoider och pseudovetenskap inom akademins egna ramar...

Diskussionen om forntida våld och kannibalism är två 'värdeladdade' diskussioner - där en och samma mängd av fakta tolkas högst olika - efter vilken 'grundsyn' deltagarna bekänner sej till. Subjektiva preferenser kan alltså färga vår objektivitet och reducerar vår vetenskapliga produktivitet. Här ett aktuellt exempel på hur man refererar - eller inte - till fakta och kontext. Lägg märke till vilka alternativ man lägger fram till förklaring. Hur klarar man skilja idè från visshet och sannolikt från sant?!

http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-12488227

[sockerfri]

Arkeologer verkar idag ha väldigt bråttom att publicera sina fynd och tolkningar vilket gör att man inte har "alla hästar i hagen" så att säga. Ta t.ex. skelettet man hittade som man trodde var man och som var begraven med "typiska kvinnliga gravgåvor". Tärningen var kastad och diskussioner om "transexuella förhistoriska människor" florerade vilt.

[AndreasE]

Nu kommer vi ju aldrig ha ett fullständigt material eller data, utan vi kommer alltid göra tolkningar utifrån det fragemtariska material som vi har tillgång just nu. Självklart betyder det att tolkningar ofta kommer visa sig vara fel när nytt material framkommer - men det är ju det som är meningen med den vetenskapliga processen. Ny kunskap leder till nya, och ibland bättre, tolkningar. Om vi ska vänta tills vi har 100% av all data för att kunna lägga fram teorier eller tolkningar, kommer vi aldrig göra mer än att katalogisera fynd, för något fullständigt material kommer vi aldrig ha.

Sen kan förstås tex prestige leda till att enskilda forskare klänger sig fast vid gamla och ohållbara teorier längre än vad som kanske är vetenskapligt hållbart, men det är knappast ett stort problem inom disciplinen i stort.

Sen vill jag påpeka att i alla fall i Sverige så har vi krav från länsstyrelserna och riksantikvarieämbetet att publicera resultat, dokumentation och fynd inom en begränsad tid efter en undersökning, oftast två år. Detta för att undvika att stora mängder opublicerat material hamnar på hög, på det sätt som skedde på 60- och 70-talet.

Jag skulle snarare säga att dagens problem är att arkeologer sällan har pengar eller tid till att tolka sina resultat över huvud taget, och allt för många rapporter består av inte mycket mer än fyndlistor, lagerdokumentation, inmätningar och C14-dateringar. Detta trots att det faktiskt är de som var på plats och undersökte fornlämningen som har bäst förutsättningar för att komma med goda tolkningar.   

[Yngwe]

 

Nu kommer vi ju aldrig ha ett fullständigt material eller data, utan vi kommer alltid göra tolkningar utifrån det fragemtariska material som vi har tillgång just nu. Självklart betyder det att tolkningar ofta kommer visa sig vara fel när nytt material framkommer - men det är ju det som är meningen med den vetenskapliga processen. Ny kunskap.   

Men det förutsätter väl att man aktivt fortsätter att pröva tolkningen. Annars är det väl inte vetenskapligt längre?
 
 

. Detta trots att det faktiskt är de som var på plats och undersökte fornlämningen som har bäst förutsättningar för att komma med goda tolkningar.   

Här måste jag protestera. Det måste rimligen vara så att det ibland kan finnas de som har betydligt bättre kunskap både på djupet och på bredden och därmed vara betydligt mer lämpade att tolka det hela.
Men det är egentligen en helt annan tråd.

[AndreasE]

Men det förutsätter väl att man aktivt fortsätter att pröva tolkningen. Annars är det väl inte vetenskapligt längre?

Vilket ju görs - eller menar du att vi sitter med samma tolkningar överallt inom arkeologin som man gjorde för säg 50 år sedan? Sanningen är ju att det har skett väldigt omvälvande saker med vår kunskap och bild av massor av aspekter av forntiden, och att det fortsätter att ske otroliga mängder saker hela tiden. Vår bild av tex bebyggelsemönster, handelskontakter osv ser ju radikalt annorlunda ut idag än de gjorde för bara 10-15 år sedan.

Sen går det ju förstås strömningar inom arkeologin som inom alla vetenskaper, och frågor som var hett omdiskuterade under en viss period kan lämnas i stort sett orörda under lång tid, och då lär ju inte så många nya teorier läggas fram. Och när det gäller specifika lämningar, tex benen i Östhögen, så beror det ju helt på om någon ny forskare sätter sig ner med just det materialet. Med tanke på mängden material som ändå finns i samlingarna, så kommer inget enskilt material behandlas och omvärderas regelbundet. Det är på en högre frågeställningsnivå - säg tex "kungshögar i Mälardalen" -  som de nya teorierna hela tiden läggs fram.

Här måste jag protestera. Det måste rimligen vara så att det ibland kan finnas de som har betydligt bättre kunskap både på djupet och på bredden och därmed vara betydligt mer lämpade att tolka det hela.
Men det är egentligen en helt annan tråd.

Till viss del har du rätt. Det finns ofta experter som kan mer om vissa saker, tex bebyggelsestruktur under yngre järnålder eller äldre järnåldersgravfält, än de som utför utgrävningen. Men det betyder inte att de personerna är mer lämpade att sätta sig ner och tolka vad som påträffades på en specifik plats. Där kommer de arkeologer som var där alltid ha en fördel, för de spenderade många timmar under grävningens gång med att förstå alla sammanhang, lagersekvenser, fyndspridningar och konstruktioner som påträffades. Genom att fysiskt vara där när utgrävningen ägde rum får man en helt annan överblick och förståelse som är mycket svår att få utifrån endast ett dokumentationsmaterial. Fråga de arkeologer som suttit och skrivit rapporter på orapporterade grävningar från 60-talet. Hur god dokumentationen i form av ritningar, lagersekvenser och fyndlistor än är så är det otroligt svårt att tolka en lokal i efterhand.
Experterna kommer in som konsulter i samspråk med de som grävde, och drar sedan i sin tur själva nytta av rapporterna som produceras. Men man sätter inte in experter på att skriva rapporter av grävningar de själva inte var med på, om man inte är tvungen.

[Yngwe]

Om vi går tillbaka med exemplet med prinsen och slavinnan.  Menar du då AndreasE att denna långtgående (utbroderade) tolkning är en viktig del av den vetenskapliga processen?
 
Jag kan förstå att man ställer upp en hypotes, hur långtgående och spekulativ som helst, om man sen också aktivt prövar den, eller iallafall låter pröva den.   Men om man inte är aktiv i detta? Om man passivt väntar på att nån annan ska plocka upp det hela, är det fortfarande vetenskapligt? 
 
 
 
Angående mest lämpad, skriva rapport / tolka är väl inte npdvändigtvis samma sak, men det blir off topic, det får vara en egen tråd för den som är hugad.

[AndreasE]

Jag har som sagt inte läst det arbetet där Torsten Sjövold lade fram sin teori om benen i Östhögen, så jag tycker att det är jättesvårt att kommentera just det fallet.  Sen vet jag inte om jag tycker att en teori som en forskare lagt fram, baserat på ett material som alla kan förstå endast möjliggör ytterst lösa tolkningar, säger så mycket om den vetenskapliga processen över huvud taget.

Och förväxla inte arkeologi med rena naturvetenskaper. Vi kan inte aktivt pröva hypoteser på samma sätt som man kan där. Det är inte möjligt att "pröva" en hypotes om vilken social roll de individer som begravdes i Östhögen hade. De är döda sedan 1500 år, liksom alla de kände, så ingen kommer berätta det för oss. De fysiska lämningar de lämnade efter sig är ytters fragmentariska (och allt är inte tillgängligt dagens forskare, då allt benmaterial inte togs ut ur högen). Alltså kommer alla tolkningar, hypoteser och förslag på vilka de var vara ytterst spekulativa. Det får man liksom köpa. Därför kommer inte heller någon forskare framlägga en hypotes i fråga som ett definitivt svar. Jag slår vad om, utan att ha läst den ursprunglia texten, att Sjövold inte sa att det handlade om en prins och en slavinna, utan att det är en möjlig tolkning.

Och det kan ju inte ligga på Sjövold (eller någon forskare) att återvända till tidigare arbeten/ämnen varje år för att hålla den "vetenskapliga processen" igång. Varje forskare kommer med sitt bidrag, baserat på det material som finns tillgängligt för tillfället, och lämnar sedan öppet för andra att besvara, tillföra eller motbevisa. Vissa forskare fokuserar på ett smalt område och arbetar på det i många år, medans andra ägnar sin uppmärksamhet åt många ämnen genom sin karriär. Inget i det är ovetenskapligt.
 
Alla rapporter som består av mer än fyndlistor och lagerbeskrivningar innehåller en betydande del tolkning. Utan tolkning så handlar det bara om färgningar i jorden och slumpmässigt påträffade föremål. Varje anläggning måste tolkas för att få en mening (är det ett stolphål, en kokgrop, en härd eller kanske en tjärgrop?) och sedan sättas in i ett sammanhang (ingår stolphålet i ett hus eller kanske en palissad?) som i sig är en tolkning. Vad representerar lagerföljden man undersökte? Är det hårt packade lagret en golvyta eller någonting annat? Vad representerar det sotfyllda lagret med inslag av förslaggad lerklining som ligger ovanpå? Kanske ett raseringslager efter ett nedbrunnet hus?
Sådana tolkningar sker redan i själva fältundersökningsfasen, då tolkningen av vad man undersöker har betydelse för vilken metod man väljer att använda. Till och med grunddokumentationen är en tolkning (vad man mäter/ritar av, vilka fynd som tillvaratas och registreras, vilka prover man samlar in osv).

[Leif]

Jag skriver rätt mycket. Mest vetenskapliga texter men även en hel del riktat till "en bredare allmänhet". I den vetenskapliga texten kan man ha hur hög ambition att tolka som helst, men är helt avhängig materialet och resonemangen i fråga om hur långt man kommer. När man skriver "populärt" kan man ta sig större friheter och, så länge man tydligt anger att det är frågan om spekulationer, så kan man dra tolkningarna väldigt långt.

Det är alltså väldigt olika förutsättningar för vad man över huvud taget kan skriva i dessa olika situationer.

Arkeologer verkar idag ha väldigt bråttom att publicera sina fynd och tolkningar vilket gör att man inte har "alla hästar i hagen" så att säga. 

Ett vanligt krav från länsstyrelsen är att rapporten skall vara färdig efter 2 år. En gång fick jag kravet 1 år för ett jättematerial, men det kravet justerades till tre år när beslutet skrevs efter att vi pratat igenom saken.

[Yngwe]

Det får man liksom köpa. Därför kommer inte heller någon forskare framlägga en hypotes i fråga som ett definitivt svar. Jag slår vad om, utan att ha läst den ursprunglia texten, att Sjövold inte sa att det handlade om en prins och en slavinna, utan att det är en möjlig tolkning.

Ja jag förstår det, men vad är värdet av en sådan möjlig tolkning? Och risken?  Det är ju inte riktigt jämförbart med att tolka ett brandlager som ett nerbrunnet hus, det senare är ju betydligt bättre underbyggt och inte särskilt långtgående.
 
 

 Och det kan ju inte ligga på Sjövold (eller någon forskare) att återvända till tidigare arbeten/ämnen varje år för att hålla den "vetenskapliga processen" igång

Men då kan man ju knappast hävda att man lagt fram hypotesen/tolkningen för att den ska prövas och på så sätt vara del av den vetenskapliga processen.  Om det vore så kan man ju påstå i princip vad som helst och kalla det vetenskapligt arbete.

[AndreasE]

Men då kan man ju knappast hävda att man lagt fram hypotesen/tolkningen för att den ska prövas och på så sätt vara del av den vetenskapliga processen.  Om det vore så kan man ju påstå i princip vad som helst och kalla det vetenskapligt arbete.

Hur menar du? Jag tror att de allra flesta forskare som lagt fram en tolkning eller en hypotes välkomnar andra forskare till att bemöta deras arbete. Och återigen, vi måste skilja på hypoteser som är prövbara och hypoteser som inte är det. Inom arkeologin är många hypoteser av den andra sorten, framför allt om de rör specifika fynd eller lokaler. I fallet med benen i Östhögen så kan ingen hypotes "prövas". Däremot så är det öppet för alla forskare att lägga fram egna hyopteser och försöka underbygga dem med relevanta argument. Det kommer inte tillföra nya fakta men med tiden kommer möjligtvis en konsensus om vilken tolkning som är mest sannolik att utvecklas. Men även då kommer det ju förstås handla om en oprövbar hypotes.

[Yngwe]

Ja men vad bra AndreasE, då har du just beskrivit den situation jag menade. En oprövbar hypotes kan ju motsvara den långtgående tolkningen jag menar.
 
Så vad är värdet med en sådan, och risken?
 
 

[Leif]

Jag tror att de allra flesta forskare som lagt fram en tolkning eller en hypotes välkomnar andra forskare till att bemöta deras arbete.

Jag vet faktiskt inte om det är så inom arkeologin. Många arkeologer tar det arkeologiska arbetet oerhört personligt och tar oerhört illa vid sig om deras tolkningar eller arbetssätt ifrågasätts det allra minsta....

Den sunda objektiva distansen till det egna arbetet finns inte hos speciellt många arkeologer. Mig inräknat får jag väl erkänna.

[Yngwe]

Jag vet faktiskt inte om det är så inom arkeologin. Många arkeologer tar det arkeologiska arbetet oerhört personligt och tar oerhört illa vid sig om deras tolkningar eller arbetssätt ifrågasätts det allra minsta....

Den sunda objektiva distansen till det egna arbetet finns inte hos speciellt många arkeologer. Mig inräknat får jag väl erkänna.

Det var ett uppriktigt inlägg, och man kan väl då säga att en av riskerna är att man inte klarar hålla sig helt objektiv då uttalandet/tolkningen/hypotesen bemöts.

[Leif]

Det var ett uppriktigt inlägg, och man kan väl då säga att en av riskerna är att man inte klarar hålla sig helt objektiv då uttalandet/tolkningen/hypotesen bemöts.

Det finns mycket psykologi i det hela och jag skulle faktiskt drista mig att utifrån ett innanifrånperspektiv påstå att arkeologkåren är lite speciell. Utan att egentligen ha speciellt mycket på fötterna så upplever jag att arkeologerna försakar väldigt mycket till förmån för sitt engagemang i arbetet. Mitt personliga intryck är t.ex.:

• förvånansvärt många arkeologer är barnlösa, tror att siffran ligger över riksgenomsnitt.
• fårvånansvärd många arkeologer är frånskilda, tror även att den siffran är över riksgenomsnitt men inte nödvändigtvis högre än andra grupper av människor som tvingas veckopendla periodvis.
• eventuellt ligger alkoholkonsumtionen över riksgenomsnittet men inte nödvändigtvis högre än andra grupper av människor som tvingas veckopendla periodvis.
• andelen visstidsanställningar är hög vilket medför att man upplever det som ett hot mot framtida jobbtillfällen att bli offentligt kritiserad.

För arkeologen är alltså arkeologin väldigt viktig, detta medför att kritik mot tolkningar tas väldigt personligt. Det framskymtar emellanåt i debatterna i t.ex. Fornvännen.
Sedan skall man väl ha i åtanke att det inom arkeologin förekommer extremt få tolkningsdiskussioner, men att den kritik mot kollegors tolkningar som framkommer över en kopp kaffe eller en pint är hård. Men den yttras bara om någons tolkningar aldrig till den som tolkat.

Summa summarum: arkeologer är fegisar som inte tål kritik.