Då är kanske frågan vad detta "högre" kan eller bör vara? Altruism eller kulturhistoriska identiteter?
Hur kunde våra tidiga förfäder utveckla organiserade storfamiljer, som byggde samhällen och kulturer, delade upp sej i olika regioner och utvecklade högre civilisationer över hela klotet? Vilka ideal och politiska system var det som motiverade individerna i dom första kulturer till att styrka och utveckla sina
sam-hällen - på alla nivån?
Numer kan vi genom arkeologin följa en materiell evolution som fordrat en förutgående utveckling av demografi, teknologi och "kultur-nivå". Vad fick dessa stora majoriteter att lojalt ställt upp - generation efter generation i flera millennier - för att utveckla dom kulturella tekniska och materiella färdigheter som byggde antikens sju undervärk.
Hur kunde alla dessa individer, samhällen och generationer "lyfta sej" till ständigt "högre plan" - period för period, från äldsta stenålder till den yngre antiken - under äldre järnålder? Varför avlöstes dessa kulturtraditioner av nya, metafysiska ideologier - vars åsikt var att förbjuda antikens filosofier och tusenåriga kulturtraditioner? Varför avvecklades antikens kunskapskultur, vilken hade gett människor och samhällen förmågan att nå ständigt 'högre nivåer' av tekniska färdigheter och materiella kvaliteter?
Kan det vara något så enkelt som starka sociala band mellan miljön av rejäla identiteter och medvetna kunskapsbärare - och ett dito perspektiv på nutidens glädjen skal göra framtiden nytta? Enligt sociologen Victor Frankl är nyckelordet "mening". Betraktar man människans evolutionshistoria fram till religionernas framväxt torde den ha varit medfött. Sen är frågan om dåtidens samhällen var mer medvetna om sin forntid än vi fått möjlighet till att bli - efter senaste millenniets enorma förluster av såväl som kulturhistoriska arkiv och antikens 'hedna' kunskapstraditioner.
Det var väl i antikens akademier man först diskuterade etik och estetik. Kanske hade antikens människor -som sina äldre förfäder - en generellt bättre och mer konsekvent förmåga att ta hand om varandra, än det vi har i vårt post-reformerade Europa? Enligt det vi VET hade antikens civilisationer förmågan att fostra sina barn i samstämda och förenande traditioner - där man gett livet sociala och emotionella meningar, utan effekter från metafysiken.
Metafysikens och 'hoppets' hjälp behövdes först när den gamla värld ändrades radikalt - och nöd, kriminalitet och krig vann fram. Då blev nöden, döden och hopplösheten övermänsklig - och tanken på en 'övermänsklig' redning nödvändig. Först som den "oövervinnliga solen", sen som den "allsmäktige Gud".
Undertiden har man visst glömt att vi en gång hade sociala system med politiska ledare, som faktiskt varit mån om att reda ut saker innan dom förde till dödliga aggressioner, krig och destruktion av regioner, större folkgrupper och hela civilisationer. Sen dess har man alltså fått utstå det ena kriget efter det andra, medan man har väntat på den himmelska uppenbarelsen. Intill arkeologerna började gräva i jorden...
Cognito ergo sum.
