Jag tycker att händelsen som definierar vikingatidens början och de fortsatta attackerna på kloster är synnerligen relevant för hur vi ser på vikingar. Precis som supergeten säger. Att detta sen leder oss ut på lite sidospår är ju för att dessa kan vara relevanta för hur vi ser t.ex. Lindisfarne.
Det blir kanske något väl detaljerad om Lindisfarne. Hur vida detta kloster var befäst är inte den väsentliga frågan, men häller hur tryggt det var - innan "dom vilda norrmännen" kom över havet. Härnes poäng er helt enkelt att klostren njöt respekt som heliga platser - och faktisk användes av adeln för att lagra likvida medel och dylikt.
Klostren hade i allmänhet ett omdöme som fridlysta platser, lika med dom gamla vien. Nu vet vi ju också att gamla hov/vien och fornborgar ansetts som heliga platser/områden - och att katolska kyrkans strategi (sen Gregorius d. Store) var att överta dessa helgedomar - och ominräda do till katolska kyrkor. Do arianska/keltiska klostren led ju samma öde. Därmed fortsatte lokalbefolknkingen respektera sina heliga platser - och dom förblev trygga som fridlysta områden - och därmed som förvaringsplatser.
Ser man på Lindisfarnes platsering framgår det av topografin att platsen är speciell - och man vet att den redan på 600-talet varit ’heligt’ - och tjänad som kungligt, ariansk kloster. Dessutom ser man å topografin att klostret är "naturligt befäst" - och omöjligt att komma till utan att spejas/avslöjas i förväg. Den kung/hertig som sen råder i York - och har sina närmaste häradshövdingar och bönder placerade i landskapet ikring Lindisfarne - kan givetvis placera stora värden med stor säkerhet i landets centrala helgedom. Dom bovar han knde frukta är ju kungarna/hertigarna söder och väster om Northumbria. Därmed blir klostren på västkusten hans säkraste förvaringsplatser. En attack FRÅN deras gamla allierde i Skandinavien hade man tydligen inte ens tänkt sej möjligheten av.
Att använda Lindisfarne som 'bank' för stora likvider – och deponeringsplats för nödvendga medel - är alltså troligt, just som Härnes beskriver. Efter dom fördjupningar som framkommit på denna tråd vill jag dock framhålla att också Jarrow och Monkshowe är goda kandidater i så syfte. Jarrrow blev även anlagd på baen av en gammal romersk fortifikation. Man lägger märke till att bägge dessa kloster anläggs/återuppbyggs av benedictiner - "enligt romersk skick". Båda dessa kloster belägras/intas alltså 794, månader efter att man intagit Lindisfarne. Det innebär att vikingarna haft ett större antal allierade bland dom gamla hövdingarna i Northumbria och Skottland. Dessutom räknades ju Hebriderna och Orkney redan som norska. Sen berättar ju källorna att vikinga-armeen (inkl. deras ariamska allierade) går mot söder – för att utmana den romano-britska alliansen - innan dom åker hem 795/796.
Den katolska kyrkan - som den antika och arianska kulturen före den - styrdes av dom ledande familjerna. Att erövra och bygga om gamla hov och forn-borgar var alltså god affär. Då som nu berodde kyrklig tillhörighet på politiska allianser, militär makt och ekonomisk styrka. När katolska kyrkan övertagit Frankrike, Belgien och Frisland och södra England invilgades handelsrättighet enbart med andra katoliker. Hedna' handelsskepp ansågs fredlösa.
Handelsembargo och mutor var redan då effektiva medel för att underminera en fiendes resurser och försvarsförmåga. När kyrkan blev den ledande maktfaktor innan handel och politik blev det vanligt att betala mutor för att få en position inom klerikatet. Denna s.k. ’simoni’ avslutades först efter att hela Europa var erövrat – efter att påve Leo IX och Henrik IIs hade erövrat "hela Europa" i åren1049-50.
