Gillar denna debatt men kan inte bidra med mycket - men, är det inte mer underligt om de inte haft någon form av väpnat försvar? Den "fredligare" formen av kloster torde väl ha fungerat först då alla accepterade kristendomen fullt ut..?
Alltså, rent logiskt tänkt.
Om du byter ut "alla" med "en övervägande majoritet" så stämmer din logik.
Under sista del av vikingatiden - efter skaninavernas nederlag vid danevirke - ser vi hur fronterna flyttas från Slesvig-Holsetein och Pommern, till Julland, Västgötaland och södra Norge. I dessa områden får vi nu inbördes motsättnigar mellan anhängare och motståndare till "den nya tid" och den mäktiga, katolska kejsarmakt.
Under perioden 985-1008 attackeras såväl Norge som Sverige ett antal gånger - och efter att den första norska quidslingen, legoknekten och missionären Olav Tryggvason, med dom grymmaste medel kapat makten i Norge (995) får även den mäktige Sveakungen problemer med att hålla erövrarna från eget land.
Slutligen gör Olof Skottkonung ett fördrag med kejsarmakten och kyrkan - får han låta sej döpa och gifta om sej - med en kristen prinsessa (ca. 1008). Därmed får Olof göra silvermynt och han undviker att landet kommer under handelsblokad och en förödande invasion, som i Danmark.
Sen vet vi ju att denna kristning inte berörde ett större antal människor. Den s.k. "kristningen av Sverige" berörde i första hand landets politiska ledning. Dessvidare vet vi att den större delen av adeln ("stormännen"), jämte lagmän och skalder, fortfarande höll dom gamla lagarna och den gamla hovskicken. Även det riksenande Uppsala-hovet fungerade fortfarande i ca. 70 år efter att biskopen flyttat in i Sigtuna och Skara.
Kristningen av Sverige gick alltså "uppifrån-ner" - från kung till adel och sen till deras lokala odalsbönder. Men först efter ett antal generationer kunde man anse att bygdeadeln (bönderna) att vara inordnat dom kristna lagar. Därför ser man att fronterna nu utvecklas inomlands - mellan en 'konservativ adel' och en 'progressiv kyrkomakt' - såväl i England och Danmark som i Sverige och Norge.
På landsbyggden fortsatte ju "dyrkandet" av dom gamla ättefäderna till långt in på 1200-talet - även om den nya, kristna lagen hotade med stränga straff för "förfädradyrkan". I dom tider blev alltså 'släktsforskning' eller 'familjkunnskap' - jämte alla reproduktiva uttryck - belagd med stränga tabun och hårda straff. (Långt in på 1400-tal blev folk faktiskt åtalad och straffad för att "ha dyrkat Oden".)
Under 1000-talets första hälft är traditionalisterna fortfarande i majorite, men efter erövringen av Finland (1050), kapet av den svenska kungakronan (1061) och förintelsen av templet i Uppsala (1085) ligger den gamla ekonomiska och politiska strukturen i spillror. Under första del av 1100-talet blir således kyrkan den dominerande makt varefter kristna lagar får företräde. Dom nya förordningar möter dock motstånd och under 1100- och 1200-talet får man ett antall slagväxlingar mellan en 'konservativ gammaladel' med stöd i bondebefolkningen - och en 'progressiv kyrkoadel' med stod i sydliga länder.
Den sega dragkampen om makten i Norge - mellan 'birkebeiner' och 'bagler' - visar tydligt hur konflikten börjande med att göra en ny kyrka, som en stat-i-staten. Sen kom konflikten att utvecklas mellan olika distrikt, områden och - sogar - inom olika familjer. Början på ett politiskt lugn - och en ny form av balans mellan hög och låg, nytt och gamalt - kom först under 1200-talet, då man stadgade
nya, kristna lagar, på en bas av förnuft från dom gamla, forn-nordiska lagförståelsen. Då först kan vi tala om att Norden blivit en del av det kristna Europa - och man kan anlägga ett större antal katolska kloster norr om Öresund - under skydd av kung och riddarskap...