Den gamla irska legenden om Macha kan kanske supplera historien om hur antikens kvinnor - av högre börd och/eller samhällsfunktion - blev stigmatiserade eftersom krigskultur och patrikalsk teosofin tågade in i Egypt, Libya, Grekland och Rom. Med Caesar nådde dödskulten också till norra Europa - och under Påvedömmet erövrades sen såväl England och Skotland, som Tyskland, Be-Ne-Lux, Polen och Ryssland - innan man på 1000-talet kan slutföra erövringen av Nord-Europa genom att få kontroll på Danmark och Östersjön, varefter man kunde undertvinga dom gamla kungadömen norr om Östersjön och Finska Viken.
När främmande härskare tog skulle ta makten över ett land blev dom gamla ätterna - och deras idealer - stigmatiserade, ändrade och ersätt, med nya säder, ordningar och lagar. När dom patrikalska teosofier tar över blir antikens kvinnliga ledare och myndighetspersoner satt åt sidan - och ersätt av män. Under tiden får dom gamla kvinnliga idealen från naturfilosofin och fruktbarhetriternas tid tjäna som exempel på att kvinnor var "vilda" eller "mentalt undermåls". Annars blev den kroppsliga friheten som ibland präglade dom gamla festivaler, baccanalier, hovfester och helgemål kallad "villfarelser", "avguderi", "blasfemi" eller "djävulsdyrkan".
Minoiska festivaler, romerska Baccanalier, grekiska Dionysosriter och s.k. Mitras-dyrkan hade alla en avslappnad relation till den nakna sanningen om såväl hög som låg. Samma inslag av personlig närhet/intimitet tycks ha försiggått i dom rysska och skandinaviskja samhällen, fram till vikingatiden - då man fortfarande levde i regioner, som "ätte-grenar" i en inter-regional gemensamhet, typ "nation", där alla kommer från samma "stam". På en sådan bakgrund kan man kanske förstå att antikens kulturer - med kungahus, adel och allmoge förbundet i familjegrenar och släktskap.
Antikens kulturer värkar haft två parallella och självstyrande strukturer - en kvinnlig vs. en manlig. Adliga kvinnor (jungfrun, muser, vestalinnor, etc.) styrde alltså div. kvinnliga makt-pyramider, vart män inte hade vare sej tal- eller rösträtt. Dom kvinnliga dignitärer hade den gång samma grad av självständighet och frihet som deras manliga kolleger - vilka i många fall var bröder och kusiner. Uppfattar man 'stammen' som en storfamlij utvecklar kvinnorna i gemensamhet sina egna yrken och kulturella traditioner - vart dom har full koll och kontroll. Så länge denna kulturform får leva i frid - och inte militäriseras - kan kvinnorna mycket väl vara en anförande kraft i samhällets ekonomiska, kulturella och politiska helhet.
När dom antika samhällen invaderades och erövrades förlorades antikens sociala styrka och enhet, eftersom man bröt dom gamla (adliga) familjbanden mellan gårdarna, bygderna, regionerna och rikets gemensamma stamfamilj - bland kungafamiljens kvinnliga lärde, dignitärer och överhuvuden. Sen dess har minnen efter dessa 'gydjor' eller 'godinnor' blivit starkt förvridna - som i tillfället av 'dom sex helliga kvinnorna' - också kallad "muser", "gratier", "noaider" och "nornorna". Under det latinska namnet "häxor" blev dom som man vet 'fritt villt' under den kulturepok då alla kvinnor fick lära sej lyda den nya tidens Guds - och hans bud om att vara mannen underdanig i ett och allt...
http://www.simplesite.com/Her-Story/91982699