I kommentaren till Tossene 850:1 berättas:
Behornad orm. Behornade ormar finns i den keltiska mytologin under bronsålder.
Bland ristningarna hittar man alltså mycket välkända symbol från europeisk brons- och järnålder, som ormen, spiralen, solhjulet, hammaren, yxan, svärdet, spiran, staven och lansen. Dessa symboler är mycket tydliga inom nordisk järnålder, inte minst från dennes slutskede - vikingatiden. Det borde således inte vara en omöjlighet att använda dom europeiska sägen och legender som existerar ikring denna motivkrets. Sen får man givetvis jämföra sten- och bronsålders motiver med järnålderns namngivna ormar och svärd.
När hällristningar och bildstenar inom ett och samma område visar upp samma typ drak-prydda skepp över flera perioder borde det inte vara omöjligt att tänka sej en viss form av kulturell kontinuitet - i tid och inte bara i rum. Dom behornade ormar som här omtalas har sin givna parallell i den svenska vikngtidens symbolspråk. I en svensk kontext är då sambandet till järnålderns behornade ormar - typ Midgårdsormen - det primära.
Att man under samma tid haft samma ideal i Irland, Frankrike och Georgien berättar enbart att dessa symbol en gång varit centrala
kultursymbol och ideal över större områden. Känner man lite till dom stora, klassiska mytologier vet man ju att 'ormen' är ett gammalt symbol i dom alla - från Australien till Asien, Afrika och Amerika. När man försöker analysera ormarnas grundmotiv kan man påstå att dom på något sätt representerar "det sociala limmet" mellan individ och grupp. I politisk förstånd innebär det att ormen också representerar sammanhanget mellan alla grupper i ett större rike. I den klassiska antiken kan man även se ormen som det "led-för-led-sambandet" som fanns mellan grannar på olika nivån - lokalt, regionalt, nationellt eller kontinentalt.
Midgårdsormens genuina status kom av att den räckte ikring "hela världen". Vad detta uttryck sen berodde på - eller betydde i praktisk politik - är givetvis en svårare fråga - eftersom dessa symbolvärden dog bort med den klassiska antikens övergång från vetskap och legitima kungadömen till övertro och teokratier. Den behornade men i Tossene har givetvis en parallell bland dom tre ormarna man hittar ovan ormhäxan från Smiss. Samma behornade "drakauvud" ser man förövrigt på båtarna i en rad hällristningsfällt - från Bråstad till Nämforsen och Alta. Att precis samma behornade orm är ett huvudmotiv genom hela järnåldern syns av en rad sniderier från medelåldern.
När orm-motivet försvann från nordiska statusbyggnader - under högmedelåldern - hade antikens gamla ideal redan utplånats från Mellan-Österns och Medelhavsområdet. Efter teokratins glänsande framgångar i Europa tvingades också Norden till detta radikala kulturskifte. Så snart dom nordiska riken (också) fått överge sin politiska och ekonomiska självständighet till "främmande makter" tynade dom gamla traditioner och kärnvärden snart bort i hela Europa. Sen dess har vi fått lära oss lita och tro på en himmelsk vägledare, häller än på våra grannar och grannfolk. Därmed bröts dom geneologiska, sociala och politiska sam-band som en gång rådde, led-för-led, i antikens civilisationer. När vi sen kan skilja mellan Midgårdsormen, Laxormen och Lindormen får man även ett hum om hur dessa band en gång delats in i maskulina och feminina för-eningar - där den behornade ormen representerar en förbindelse till den maskulina del av samhället - numer kallad "brödraskap".
