I dagens sekulära Sverige har det gått så långt att många troende människor inte längre öppet vågar erkänna sin Gudstro av rädsla för att bli hånade, sedda över axeln eller betraktade som rent efterblivna. Men att gå till kyrkan är för den stora massan helt ok.
De flesta Svenska barn upplever dopritualen genom sina småsyskon. De vandrar under hela uppväxten längs gator som kantas av kyrkor som under jul & påskhögtider besöks tillsammans med familjen. Som tonåring läggs en viss möda ner på konfirmationen. Mor och farföräldrar hamnar på kyrkogården etc. etc
I en bok som kallas Bibeln finns alla källhänvisningarna och förklaringarna till både början och slutet. Samtidigt blir man itutad att inget av detta är sant eftersom varken Guds existens eller ett fortsatt medvetande efter döden vetenskapligt har kunnat bevisats.. Förnuftet säger att allt detta bara är fabuleringar och sagor som ju faktiskt blev nerskrivna redan under förhistorisk tid och som dessutom blivit ändrade och omformulerade flera gånger om under århundradenas lopp.
Dagens samhälle kan nog för det halvuxna barnet ofta förefalla vara lika motsägelsefullt & förljuget samt minst lika förvirrande som det någonsin skulle kunna te sig ur en Kängurus perspektiv.
Precis som sina föräldrar kommer barnet förmodligen i vuxen ålder ändå att tradera dessa kyrkoritualer vidare till sin avkomma pga av att detta är en viktig del av ett kulturarv, en fantastik och viktig gåva till oss från tidigare generationer. Ett slags kitt som har som funktion att ge identitet och hålla oss samman som grupp.
Däri ligger också en del av värdet med t.ex. Beawolf eller de Isländska sagorna. Allt behöver inte vara kristallklart och uppenbart eller bevisas för då försvinner också magikens skimmer. Utan gåtorna, frågorna och luckorna att fylla med vår egen fantasi skulle historierna för mig vara stendöda.
Vad jag försöker att säga är: Njut av det, kom ihåg att tron är viktig, använd fantasin och gör det framförallt inte till ett Problem..!!
Detta var ett bra sömnmedel..
God natt..!!
