Jag tror du har rätt i del Boreas, att Snorres verk finns mellan raderna, politik och åter politik. Det verkliga dilemmat är nog att han inte alls är ensam om det.
Vi måste noga beakta orsakerna till varför man skrev. Varför skrevs Heimskringla? Vem skulle läsa den?
Varför skriver historiker historia - om inte för att bevara, skydda och evt. utveckla deras kulturella arvode och historiska identitet? Alla folk tänkande människor söker väl rötter, identitet, mening och perspektiv i tillvaron - eller hur?
Vem skriver dom för - om inte kolleger, studenter och allmoge?!
Som sagt - Snorre fick lära sej språk, historia, skaldskap och lagtexter redan från barnsben. Hans karriär var redan utmätt då han som fyraåring fick börja bo på biskopsgården, där landets centrala lärosäte fanns - hos "farbror Jon", biskopen. Sen ser vi att han börjar fungera som akademiker och ämbetsman först efter 20 års lärotid...
Att jämföra Snorre med dagens politiska kuppmakare, spekulanter och karriärjägare visar anbart att man saknar en grundläggande insikt i 1200-talets Island. Att på egen hand starta spekulera i Snorres 'möjliga motiver' - av personlig, ekonomisk eller politisk karakter - är knappt annat än lösa spekulationer, utan värde för en kritisk analys av hans historiska arbeten och deras trovärdighet.
Enligt Finnur Jonsson är det omöjligt att bevisa att Snorre skildringar av Norden från 900-talet och 1000-talet är felaktiga. Alltså är det
ovetenskapligt att påstå att dom är principiellt felaktiga eller opålitliga. HUR riktiga dom sen är, kan vi förhoppningsvis komma tillbaka till - när debattörerna låtit sej upplysas av den relevanta litteratur som nu omger Snorres historiska kungasagor, legendariska poesi och mytologiska utredningar. Då kan man ha möjlighet att förstå att muntliga berättar-traditioner kan vara MINST lika pålitliga som skriftliga krönikor. Det framgår med all tydlighet om man jämför Snorres berättelser om vikingatiden med "mer samtida krönikörer" som t.ex. Adam och Ibn Fadlan. Att hänvisa till psykologiska moment, som 'glömska' eller 'poetiska ändringar', är allt annat än relevant. I grund och botten var den gamla, gemena, muntliga traditionen en garanti mot att historiska fakta-ramsor ändrade form.
Om man skal förmå att skriva om historien är det faktisk en förutsättning att den föreligger skriftligt - och bara skriftligt - först. Det går alltså inte att dissa Snorre med samma gamla argument som man använder inom vittnes-psykologin. Man får förstå att inlärda minnen och hastiga överraskningar är två skilda saker.