Absolut, men de mängder guld som betalades ut till tex hunnerna och östgoterna (det är troligare att det var sådana arméer än regelrätta romerska arméer som skandinavier tog värvning i på 400- och 500-talet) var enorma. Historiska källor talar tex om att Teodosius II år 443 betalade ut en engångstribut på 432 000 solidus till hunnerna samtidigt som han även betalade en årlig tribut på 150 000 solidus. Med sådana mängder mynt kan nog ett betydande antal då och då hamnat i skandinaviska fickor, framför allt om skandinaverna deltog som en grupp snarare än som individuella krigare.
Samtidigt så tyder stämpelanalyser att vissa av de myntskatter som har hittats verkar ha ingått i större skatter som delats upp någonstans innan de kom hit till Skandinavien, tex vid Östersjöns södra kust. I sådana fall kom de nog snarare hit som del av de redan existerande handels- och släktontakterna mellan områdets ledande samhällsskickt.
Då är man ju ett steg närmare sanningen. Finns det någon referens till stämpel-analyserna?
Vid sidan av goternas stöd till hunnernas kampanjer mot romerska legioner får man inte glömma att kelter, vender och goter redan under tidigare sekler slagits med romerska legioner såväl i södra Frankrike som i Dacien, Pannonien och själva Italien.
En av dom väldokumenterade incidenter är den gallo-germanska hövdingen Brennus (Brenner), som efter den romerska inbördeskrigen ikring 400 f. kr. kommer dom plundrade etruskerna till hjälp och erövrar Rom. Hans styrkor samlades vid Donautrakten. Till skadestånd får han en utvägt en 'större mängd' guld - numer uppskattat till drygt "1000 pund" (Livy).
I dom kommande sekler finns det ju en rad senare slagväxlingar där keltiska, germanska, gotiska och/eller vendiska krigare erövrade (eller återerövrade) romersk guld.
Äntligen skall man inte underskatta att kelterna själva bröt en hel del guld - innan romerna marscherade in i 'det vackra Gallien'. På senare år har man ju upptäckt att Caesars främsta motiv var 'det keltiska guldet' - vilket han med krig och tortyr klarade ta reda på under dom 11 år han; "- som en ulv, drack av Gallernas blod" (Cicero). Numer har man tagit reda på att det enbart i Frankrike funnits närmare
400 guldgruvor - innan romerna anlände. Franska arkeologer beräknar en för-romerk produktion till ca.
70 ton. Teorin om att guldmynten i norra Europa kommit från Italien - "med germaner och goter som sålt sej själva som legionärer" - står alltså
inte till troende. Franska arkeologer har nu tagit reda på att flödet av guld inte gick från Italien till norra Europa, fast tvärtom - från Gallien. Efter att romerna erövrade dom områden där guldgruvorna fanns, från Central Massif till Bretagne, hamnade allt plundrat och ny-brutit guld i romerska ägor. Slutet på guldgruvornas produktivitet markerar på så sätt ett logisk början på det romerska piratväldets förfall.
Att goter frivilligt skulle gått i romersk tjänst - för att strida emot sina germanska och galliska grannar och brödrafolk - framstår häller inte som varken logisk heller dokumenterad. Från dom sägner och legender som överlevt medeltiden framgår det att kelter, germaner, ostro-goter, visi-goter, vender och hunner i princip stått på samma sida - mot romersk plundring och underkuvande. Att en hel del keltiska, germanska och gotiska folkgrupper blivit erövrade och fått sina ungdomar tvingad in i romersk tjänst förändrar inte på den principiella motsättningen mellan det romerska herrefolket och dom friburna germaner, goter, kelter och vender.
http://www.youtube.com/watch?v=iN9FnwbAIvg&feature=related