Visst är det!
Om man nu bara kunde få reda på vad plundrarna tog med sig (förutom likdelar), så hade det varit ännu bättre. :p
Värde-objekt - så som guld, silver och ädelsten - har vore ett normalt motiv för plundringar i alla tider. I det här fallet har man gestaltat en omfattande utgrävning för att nå gravkammarn och eventuella konst- och värde-objekt. Följaktligen måste den ha försiggått i full offentlighet. Det betyder också att den kultur-tradition som byggde gravhögen upphört - och att den nya makthavare förbrutit sej mot gällande traditioner, på ett mycket gravt sett.
Kontexten påminner främst om situationen efter en invasion och ockupation. Brottet mot gravfriden aktualiserar främmande soldater/plundringsmän som kombinerar skändning med plundring. Detta betingar att deras antal och makt vore stor nog till att erövra en större del av Oslo-fjorden - och systematisk plundra ett av kärnområden för järnålders-kulturerna ikring Skagerak. Om graven är plundrad någon gång mellan år 960 och år 1000 AD går ju tanken givetvis till slutkapitlet av Viking-tiden, där utländska soldater - ofta med nån lokal hjälp - tog sej in i Skandinavien.
Eftersom Oseberg-graven representerar en hedna tradition kan man väl utgå från att denna plundring också haft en oerhört viktig symbolfunktion. Oseberg-graven, såväl som gravar och gravhögar generellt, vore centrala, "evigade" och "heliga" minnesmärken - efter folkets faktiska forntid, kultur och livsvärden.
Sen känner vi ju till vad sagorna berättar om hur "hedendomens" heligdomar förbannas, förödas och grovt förhånas. Sen förstår man ju att dom förutgående händelser vore skändningar, plundringar och förintelser. Här ligger alltså ett bevis för hur det kulturskiftet man gärna kallar "religions-skiftet" artade sej.
Enligt kungsagorna var perioden mellan 970 och 1000 mycket kritisk i dom Nordiska länder - eftersom Danmark höll på att bli invaderade av den Romerska kejsare, Otto II av Saxen. I den politiska turbulens under denna tid seglar - enligt sagorna - Harald Gormssons flottilj till "Vestmare" och hävdade den dansk kungamakt där. Senare förlorade Harald Danmark och ur den segrande arme av korsfarare (under Otto II) dök Olav Tryggvasson upp. Några år senare lyckades han där Jomsvikingarna kom till kort - med att döda Håleygättens överhuvud och kapa makten över såväl Tröndelag som Vestlandet. Sen tog Olav Tryggvasson - själv av Raumer-ätten - ganska enkelt över hela det gamla "Raumariki" (stora Oslo-fjorden), ände ner till Bohuslän.
I denna tid - berättas det - att Olav Tryggvasson och hans här av utländska legoknäktar "förstörde alla hedniska ideal, hov och byggnader". Sen får man också förstå att den nya krist - och hans kung - lade beslag på alla de "hedniska" värdesaker dom kunde hitta - eller tyna fram ur befolkningens museala rum och gömmor.
Den erövring, det förtryck och den utplundring som sker i Olav Tryggvassons Saga kan faktisk förenas med den politiska maktsituation som behövs - åtminstone temporärt - för att utföra en plundringen av Oseberg-graven. Olav Tryggvasson regerade i fem år, innan hans "illgärnigar" fick den danska, svenska och (legitima) norska kungen att glömma andra kontroverser och förena sina krafter till en gemensam ledung - för att stoppa den berömda krigsledaren, renegaten och tyrannen som kallade sej "Nordmännens Konung"...
