Förståelse är alltså ett delvis "ovetenskapligt" begrepp, men helt nödvändigt för att vetenskap ska kunna finnas.
I det modernistiska paradigmet kring synen på historien (typ sen Weibulls) har det funnits en stark slagsida mot "kunnandet" (vi kan nästan inte veta något, vi kan bara anaysera delarna).
Detta paradigm håller dock på att brytas ned till förmån för ett annat paradigm (vi kan veta mycket mer än vi trodde tack vare dna från människor och djur, isotopanalys, materialanalys, pollenanalys, mm). Ironiskt nog har detta möjliggjorts mycket tack vare den analytiska naturvetenskapen.
Att det modernistiska paradigmet är på väg ut skapar spänningar, särskilt hos dem som investerat mycket prestige i detta paradigm (oavsett om paradigmet tjänar sin sak idag eller inte). Detta blir extra tydligt när något så spektakulärt som de nya fynden i Gamla Uppsala kommer i dagen.
Människor är inte rationella, utan styrs istället hög grad av prestige, vilket ofta förbises. I efterhand rationaliserar vi sedan våra ageranden så att det passar till vår bild av det rationella jaget.
//Hälsningar från en som är nästan helt ny på detta forum.
Man kan inte bevisa att förstånd finns - men det finns empiri som stöder en sådan hypotes.
Annars har man kommenterat den pågående persondyrkan inom dagens svenska historiedebatt, där man i princip får diskutera sej själv - inom ramen av man själv tycker är lagom stort och lagom varmt och lagom kaldt för att vara "trovärdigt", "seriöst" eller "relevant".
Att fuska med historien är en gammal konst - som skriver sej från dom första skrivare. I tidiga kulturer, där historien "om oss" fick förmedlas som ett muntligt arv - som alla fick ta del i - var det betydligt svårare att "dra något ifrån" eller "lägga något därtill". Då skulle grannarna börja undra sej - direkt. Dom gamla muntliga traditionerna var på så sätt lika pålitliga som dom skriftliga annaler och codecises som under senaste tre millennier fått tjäna som politiska verktyg. Den latinska skriftstradition skiljer sej i så hänseende inte från den senare franska, tyska, engelska och rysska.
När Roms prelater och propagandister behövde skriva om historien så gjorde dom helt enkelt det. Sen fick dom brännt allt som kunde avslöja skodespelet. Precis som dom senare piratväldens "ideologier" - från sionister och katoliker till fascister och kommunister.
Inom antikens gamla traditioner var sådan historieförfalskning närmast omöjlig. Så länge dom muntliga traditioner och akademiska kunnskapsbaser fick leva i fred fanns det ingen anledning att ändra den historia som alla kände - och som gav oss alla en gemensam identitet. Det lär ha avlat det gemensamma beroende och dom gemensamma sorger och glädjer som drev stenålderns samhällen in i legeringarnas och bronsålderkonstens verklighet - inte minst i Skandinavien.
Sen vet vi ju att bronsålderns skandinavier fick ättlingar som fortfarande lever sina liv norr om Öresund, där dom fortfarande bedriver sina jord- och skogsbruk, sina vägbyggen, sin metallurgi och sin utrikes handel och vandel.
Så långt vi känner til har dess nordbon organiserats som Europas antika kungadömen - jfr. Pytheas, Livius, Tacitus, Bede, Snorre. Sen lägger ju en rad latinska och islännska källor till att Uppsala var halvöns viktigaste kungasäte - med analogier tilbaks til äldre järnålder och rikligt med arkeologiska spår från bronsåldern, jordbrukstenålderns och pioneerbosättarnas tid.
Numer vet vi också att dom haplogrupper som utvecklade den skandinaviska befolkningen hade sitt ursprung i den paleolitiska befolkning som fanns ikring Östersjön under istiden. Samtidigt vet vi att dessa haplogrupper fortfarande finns kvar - såväl på Gotland som på båda sidor om Östersjön.
Värre är det inte - alla gamla paradigmer till trots.
