På Gotland finns drygt 3600 kända slipskåror, varav ca 770 i fast häll och resten fördelar sig på på närmare 890 block (granit, gnejs, diorit, kvarts, kvatrtsitsandsten, sandsten, kalksten).
De tycks i stort sett ligga vid forntida våtmarker, precis vid den forntida strandlinjen. I några fall t.o.m. ute i myrmark resp. sjö, och har framkommit först efter utdikning resp. sjösänkning. T.ex. undersökte Rutger Sernander 1918 Fardume träsk i Rute på norra Gotland. Där observerade han några slipskårestenar som låg ute i själva träsket d.v.s. sjön. Men sjöns yta hade blivit sänkt närmare en meter i slutet av 1800-talet, varför Sernander daterade slipskårorna till Subboreal tid, d.v.s. en tid med torrt klimat.
Även runt Gotlands kuster ligger de på sådant sätt att de bör ha legat nära eller alldeles intill den forntida strandlinjen vid slipandet. Jag har sedan drygt 20 år varje sommar varit med om att höjdavväga de flesta från 2 m nivån upp till 10 m nivån med ett instrument från arkeologiska institutionen i Uppsala.
1993 publicerade jag min bok ”Gotlands slipskåror”, senare som pdf
http://www.bygdeband.se/file/482158/Det viktigaste är min uppmätning av 1253 slipskårors riktning. Ca hälften var i fast häll och hälften i jordfasta block. Materialet klass-indelades med klassbredden 3 grader och presenterades i ett histogram från 0 grader (norr) över 90 grader (öster) till 180 grader (söder). Det visade sig att slipskårorna inte är slumpmässigt orienterade utan tydligt sammanförda i vissa riktningar. De fyra högsta staplarna var de mellan 84 grader och 96 gradser, d.v.s. runt den exakta öst-västrikningen. Mönstret är synligt i de båda grupperna fast häll och jordfasta block var för sig, men när de läggs i samma digarm så förstärks mönstret. Ett linjärkorrelationstest visade också att de med stor sannolikhet visar samma riktningsfördelning. - I annat fall skulle inte möntret förstärkas utan utplånas när de läggs i samma diagram. Det är enbart objekt på himlen som är gemensamma för hela Gotland och som alltså slipskårorna är inriktade med hjälp av.
Ett annat sannolikhtestest gick ut på att jag på datorn simulerade 1000 slumpmässiga diagram med 1253 riktningar i varje. Den högsta stapeln i det riktiga diagrammet var 42 eneher hög och den befann sig dessutom mellan 90 och 93 grader, dv.s. intill den exakta öst-västriktningen. Datorsimuleringen gav en enda så hög stapel i ett enda diagram, d.v.s. sannolikheten 1 på 1000, och den låg dessutom inte i närheten av den exakta öst-västriktningen.
Även mot NO finns en koncentration av riktningar, mellan ca 27 grader och 54 grader. Även mot SO finns en koncentration. Men nu beaktar diagrammet bara östra horisonten, varför koncentrationen mot SO lika gärna kan vara riktad åt andra hållet d.v.s. mot NV eller mellan ca 306 och 333 grader. - Men detta är variationen i månens nordligaste uppgång respektive nergång under varje 18,6-års intervall (den Drakoniska cykeln). Månens nordligaste uppgång förskjuts alltså långsamt fram och tillbaka mellan ca 27 grader och 54 grader under 18,6 år, och motsvarande för nedgång.
Jag la alltså tidigt märke till att det fanns koncentrationer i flera astronomiskt intressanta riktningar. Jag hade tidigare läst astronomi bl.a. med Curt Roslund, docent i astronomi i Göteborg, som lärare. Eftersom jag visste att han intresserat sig för arkeoastronomi kontaktade jag honom tidigt. När bara något hundratal riktningar hade bestämts utbrast hon spontant: ”Har har du ju astronomiska riktningar”. Och sedan kunde han bara instämma i att slipskårorna var astronomiskt orienterade när han fick se mitt diagram med 1253 riktningar.
Vi kunde konstatera att man bl.a. slipat i de riktningar som månen gick upp resp. ned som nordligast under olika år. Men vid vilka tillfällen som de slipats var inte lätt att reda ut. Slipskårorna i en grupp (NO eller NV) ligger solfjäderformigt, men sedan bryts solfjäderformen av en slipskåra som går på tvärs.
