Initiellt har väl de kustnära jordarna neolitiserats först med tydlig etablering från Blekinge till Bohuslän i ett kustband som flyttat fram och tillbaka.
Givetvis var domkustnära områden i söder initiella – klimat och jordsmån berättar en tydlig visa om det. Men vilket kustland är dock en mer öppen fråga. Blekinge, Skåne, Halland, Möre eller Öland ligger alla i primär-zonen – med Mälardalen som ’runner up’. Kola länken till ”Jordbrukets historia – kartorna är intressant läsning. Just nu är väl Öland äldst – men sådant kan ju ändras efter vilka fynd man gör.
Vad gäller den sista kategorin framgår det att Mälardalen blev jordbrukarnas centrala område,
Var framgår det?
Kolla kartorna - under ett - på länken jag angav.
Vilken av områderna Skåne, Västgötaland, Östgötaland och Mälardalen har det största området av gammal humus – typ brunjord? Vilken region har den bättre kombination av mineralrik kalk- och lergrund, jämte tidig vår, hög sommartemperatur och lång växtperiod? Vart hittar vi dom största, öppna slättbygderna?
http://www.kslab.ksla.se/Fembandsverket/Pdf%20del%201/3.%20Jordbrukets%20ekologi,%20sid%2021-43.pdfNär Svealands historiska omdöme och senare arkeologi berättar att just detta området varit centralt i det skandinaviska lantbruket så förklarar det dom modeller som framkommer i "Jordbrukets historia". Sen kan man titta på den centrala geografiska läge – mitt mellan resurserna som fanns i omgivningens hav, sjöar, åar, skogar och berg. Hur man än vänder på det så ligger Mälardalslandskapen mycket gynnsamt till, såväl geografiskt som geologiskt, klimatiskt och biotopiskt.
Patrilinära samhällen kan spåras till paleolitisk tid och redan i äldre stenålder fanns större orter och tydligt stratifierade "bostads-komplex". Den organiserade, ärftliga "hövdingadöme" är alltså lika gammalt som dom äldsta skandinaver. Stratigrafin gäller alltså lika väl för dom tidigaste samhällen (götska/gotiska och vendiska/finska folkgrupper) som dom senare jordburkamhällen (svear, daner, germaner, kelter).
Etniska enheter tycks i allmänhet ha startad som en storfamilj, som utvecklat sej till en stam med grenar som gått ut och befolkat landskap och land. Det förutsätter att den sociala stratigrafi utveklas parallellt, eftersom ”storfamiljen” växer till en ätt med ättegrenar – och vidare till språkkultur och etnicitet. När ’Svealand’ beskrivs som en specifik kultur och konstution (Tacitus: 'Suetidi’, Snorre: "Svitjodi") berättar det att man tidligt haft en egen aristokrati och konstitution, t.ex. i traditionen av en ’ätt’ ell ’stam’. Sagorna beskriver att dessa 'svear' haft ett gemensamt ursrpung från en och samma storfamilj. Ynglinga-ätten, vilkens huvudlinje fått bära ett centralt ansvar och myndighet för hela stammen. Det kan iofs. förklara ett kungadömets framväxt.
"Sveones" och "Ingveones" är alltså två namn som sannolikt syftar till samma folkgrupp, även om dom omtalas på olikt sätt. Alternativt har dom varit två närstående folkgrupper – troligen från samma rot. Liknande ättesystem torde samtidigt ha burit fram götar, norrmän, finnar och samer. I saga-litteraturen binds vaner/vender till alfer, vilket kan innebära att 'älvgrimmarna' representerade en pastoral skogskultur som (redan) på denna tid talat finska. Samlivet mellan inlandsbefolkningen i södra Skandinavien och kvänerna i norr kan bidra till att förklara dom finsk-ugriska eller 'mystiska' ortnamn man hittar norr om timmerfronten (Lödöse-Gävle) - och ibland söder om denna naturgräns – som t.ex. ”Vänern”. Det är gammalt nytt att finska språk kan bindas till svedjebruk, pastoralism och handel - som samerna kan bindas till fjällkultur och rendrift - och svearna till jord- och lantbruk...
