Kanske är det vi ser en ganska simpel maktkamp, mellan å ena sidan en kontinental modell med en kung som är av Guds nåde (men sitter på kyrkans villkor) och å den andra sidan den gamla modellen med en egenvald kung som kan vrakas om han inte sköter sig? Lite av det som Boreas skrivit mycket om.
Mälardalingarna behöver då inte vara mer hedniska än någon annan, men eftersom de motsätter sig kyrkans maktmodell, måste de demoniseras, t ex av Adam.
Den slutliga utgången av maktkampen blir (efter 1247) att kontinentens modell slår igenom i stora delar, men valmonarkin överlever ända fram till Gustav Vasa.
I en sådan situation kan man tänka sig att stormännen som sitter på vattenflödena från norr mot Mälaren (järn och skinn-transporter) är de som håller emot längst. Folkrikt, "långt borta" för erövrare och mer lättförsvarat än öppna slätter.
Några källor nämner ett svitjod, vilket väl betyder sviafolket/-folken (underförstått de områden sviar/svear bebor). Detta sista är i så fall äldre än Svealand, som väl existerar tidigast kort före Snorres besök i Vgl.
Svitjod/Sveafolket är det äldsta namnet, ett namn på själva folket istället för landet de bor i. Bara detta namnet gör idéerna om stt svearna INTE var ett folk, något svåra att smälta.
Svealand kom sedan. Det kan vara namnet på landet som svitjod/sveafolket levde i, eller ett större område som svearna vid någon tidpunkt kom att behärska. Glöm Värmland i detta.
Svearike är, intressant nog, islänningarnas namn på Svealand. Men det blir också det namn som tränger ut Svitjod och Svealand som benämning på den politiska enheten